Vi närmar oss midsommartid och F.A. Dahlgrens folklustspel Värmlänningarne repeteras för fullt på ett par platser i Värmland. Dikten ”Fredrek på Ransätt” i samlingen ”Räggler å paschaser” visar hur högt Gustaf Fröding värderade Värmlänningarnas skapare F. A. Dahlgren:
Den låta Ransätts-Fredrek sang
ho hadde allt si ega klang,
når utta ok å utta tvang,
där tall å gran tog vinn i fang,
sôm geta lätt ho sprang.
På logera ho flög ikring
mä hôpp å tramp i sväng å spring,
dä va e fart, dä va ett sving,
e takt, sôm hällers ingenting
på hele jolas ring.
Kring stôgera ho flög sôm bi,
för ho va lätt sôm di,
e fin bevingat melodi
mä sol å sôrr å hônnung i
å dôft tå sômmerti.
Ho gjord en gôtt sôm sômmern gär,
å hele Varmlann helt’a kär
sôm skogen sjôl når sômmern klär
hôr skogsbacksäng mä blômst å bär
å sol å vackert vär.
Att kalla Dahlgren för en förebild för Fröding är nog för mycket sagt, men han var en föregångare i att dikta på dialekt. Pjäsen ”Värmlänningarna” hade hunnit bli en klassiker redan på Frödings tid, men hörde inte till hans favoriter. Själva handlingen med kärlekshistorien mellan Erik och Anna tycker han är gammalmodig och i ”gammal romantisk operastil”. Det är väl inte så konstigt – både poesi och teater hade utvecklats mycket från Dahlgrens 1840-tal till Frödings 90-tal.
Men det är framför allt karaktärerna som Fröding är obekväm med – Erik är för själlös, Anna för lik Hamlets älskade Ofelia och patron och hans barn är för konstlat gudalika. Fröding har stora krav på äkthet och den ende som egentligen får godkänt är Stor-Sven. ”Det är en visst lugn och hedersam tvärsäkerhet över honom; han är icke så ädel som hans ädle son Erik, men han är ej heller någon egentligen dålig människa” konstaterar Fröding.
Vad var det då hos Dahlgren som Fröding satte så högt? Det var hans samling av ”Viser på varmlanske tongmåle”. Av dem är det egentligen bara majstångsklassikern ”Jänta å ja” som har överlevt till eftervärlden, men på Frödings tid sjöngs många av visorna utantill. Den nu bortglömda ”Å bremsen han for te Permess en gang” var förmodligen en av de första sångerna den blivande nationalskalden hörde, sjungen av hans amma Kajsa, eller familjens barnpiga Lotten.