Värmlands Bokfestival på Nöjesfabriken i Karlstad har blivit en av årets höjdpunkter för Gustaf Fröding-sällskapet. Vårt stående inslag i festivalprogrammet är såklart att presentera årets årsbok. I vår monter delar vi ut årsboken till medlemmarna och prata Fröding med mässbesökarna.

Detta år har festivalen gjorts helt digital. En del av författarmötena som skulle ha ingått i det stora scenprogrammet har livestreamas på festivalens webbplats. Där kan vi även möta en lång rad värmländska författare och kulturpersonligheter. Från Gustaf Frödng-sällskapet deltar Miriam Kaukosalo, som presenterar årets årsbok, ”Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann”.

Årsboken 2020: ”Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann”

Bland alla de personer som omgav Gustaf Fröding var Ida Bäckmann en av de mest färgstarka och originella. Ida Bäckmann växte upp i den utpräglad småstaden Åmål (där hon numera har fått en gata uppkallad efter sig) men blev genom hejdlös ambition och enligt många en påfrestande gåpåaranda en av sin tids mest beresta och internationella rutinerade journalister. Om detta kan man läsa i Sigrid Combüchens hyllade bok Den Umbärliga, i Enel Melbergs roman Det borde varit stjärnor och i Allan Salmis Ida Bäckmann.

Gustaf Fröding-sällskapet har valt att som sin årsbok 2020 återutge boken Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann. Boken som kom första gången 1913 blev redan från början häftigt omstridd och utsatts för nedgörande kritik men spelar trots detta en framträdande roll i Frödingforskningen och har haft en längre verkningshistoria än någon annan minnesskildring.

Cecilia Fröding – som inte uppskattade Ida Bäckmann – betecknar boken som en roman utan dokumentärt värde. Och visst: Berättelsen är starkt subjektiv, höggradigt romantiserad och kan läsas som en kärleksroman med olycklig utgång men också som en initierad nyckelroman. Boken väckte skandal när den kom, i första hand på grund av de intima bilder den gav av Frödings mörkare stunder på hospitalet. Med sin bild av den kultförklarade skalden som en älskvärd men svag karaktär, utan förmåga att kontrollera sina drifter, bröt Ida Bäckmann med tidens föreställning om vad som kunde sägas om en hyllad författare.

Gustaf Fröding-sällskapet vill med sitt val av årsbok 2020 lyfta fram denna delvis bortglömda men fortfarande spännande skrift och erbjuda den till nya generationer läsare.

2011 tilldelades Sven Wollter Gustaf Fröding-sällskapets hedersmedalj för sina insatser för att levandegöra skaldens diktning, bland annat genom pjäsen ”En dåres sånger”. (Foto: Rolf Lindby)

För några timmar sedan nåddes jag och resten av Sverige av den oerhört sorgliga nyheten att Sven Wollter gått bort i sviterna av covid-19, 86 år gammal. Det känns fortfarande lite svårt att ta in, overkligt nästan. Sven skulle ju alltid finnas! En mer folkkär skådespelare är svårt att komma på. Sedan tv-debuten som Gusten i Strindbergs ”Hemsöborna” år 1966 var Sven älskad och uppskattad. Han var aktiv ända in i det sista inom teater, tv, radio och film och även musik. Och som författare icke att förglömma! Sven har betytt oerhört mycket för svenskt kulturliv, på så många sätt. Och inte minst för bevarandet av Gustaf  Frödings minne. Vi är många som sörjer honom nu och självklart går de varmaste tankarna från oss i Gustaf Fröding-sällskapet till Svens familj och vänner.

Sven Wollter föddes 1934 i Göteborg och blev tidigt intresserad av teater. Han var hela livet politiskt engagerad. Men något som också betydde mycket för honom under hela hans liv var Gustaf Frödings diktning. Visst minns vi hans roller många från tv och teaterscener. Han blev i slutet av 70-talet ”Rasken” med hela svenska folket. Likaså känner vi honom från filmer som Colin Nutleys ”Änglagård” och Lars Molins ”Den tatuerade änkan”. Listan över teateruppsättningar på scen och radio, tv-serier och filmer som Sven har medverkat i kan göras längre än gråbergs gråa sång (lå-å-å-å-å-å-å-å-ång). Men som frödingälskare gläds jag kanske lite extra över att han fick möjlighet att själv gestalta skalden i Carl Otto Evers pjäs ”En dåres sånger”. För denna rolltolkning mottog han inte bara publikens hyllningar. Sven Wollter fick också Gustaf Fröding-sällskapets hedersmedalj 2011.

Sven Wollter, Malin Biller och Tomas Sköld samtalade om Gustaf Fröding vid presentationen av boken ”I varje droppe är en ädelsten” (Foto: Rolf Lindby)

På bilden vi ser har fotografen fångat ett av mitt livs finaste minnen. Sven hade länge varit min idol. Jag hade nog aldrig trott att han skulle tacka ja när jag mailade honom för att fråga om han ville skriva förordet till min bok ”I varje droppe är en ädelsten”. Men det gjorde han och han skrev en så fin och personlig text om sin egen relation till Fröding. Likaså ställde han upp på två scenframträdanden med Tomas Sköld och Björn Sandborgh och mig från Gustaf Fröding-sällskapets styrelse. Betalt ville han inte ha, för han sa att han hade pengar så han klarade sig. Men när vi insisterade gick han med på att få en slant. Den skulle gå till barnbarnen sa han.

Jag var oerhört nervös inför att hålla i något sådant och med en sådan GIGANT som Sven Wollter. Men hans värme, trygghet och glöd fick allt att gå galant. Han ville inte stå i centrum. Vi skulle alla vara likvärdiga på scen ansåg han. Och han läste Fröding-dikter med inlevelse och trollband publiken i både Stockholm och Uppsala. Skämtade, bjöd på sig själv och hade utstrålning nog att lysa upp hela huset. Den här bilden är från Serieteket på Kulturhuset i Stockholm. Linda Gustafsson gjorde ett lysande jobb som höll i det hela.

Efteråt gick Sven ut och höll ett politiskt tal på Sergels torg, trogen sina ideal in i det sista. Vila i frid, finaste Sven och tack för allt!

Malin Biller, 10 november 2020