Fredrik Höglund: Loppislycka med Trotzig och Michanek

Min första årsbok var ett kassettband. Det kunde inte ha börjat bättre: ”Fire khärer läser Fröding”. Bondskt och grovt burleskt. De fyra karlarna var Urban Andersson, Fridolf Bergström, Bertil Ringsåker Carlsson och Stig Torstensson, som läste ett urval ur ”Räggler å paschaser”.

Böckerna som följde gjorde klart för mig att Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie handlade om en varierad utgivning kring en mångsidig skald. Först kom ”Klipp av Hans Sax”, med urval av Frödings journalistiska alster, följd av en återutgivning av Olle Holmbergs ”Frödings mystik” från 1921 och essäsamlingen ”Jag! Utropar Fröding”.

Även min femte Fröding-årsbok var en återutgivning, nämligen Ove Mobergs sedan länge slutsålda klassisker ”Gustaf Fröding och Karlstad”. Vid det laget stod det klart för mig att jag inte bara såg fram emot framtida årgångar som skulle komma i brevlådan på hösten. Jag visste även att jag måste skaffa mig alla tidigare årsböcker!

Det har inte varit något systematiskt letande, men enträget och ibland tröstlöst. Det man redan har dyker upp hela tiden. Det ljusblåa andrabanket av Gustaf Frödings bibliografi känner jag igen på tjugo meters håll i en banankartong på en loppis. Om jag hade köpt alla jag hittat genom åren skulle de ha fyllt en egen bokhylla.

Andra kommer jag nog aldrig att hitta, som kassettbandet med dikt och musik från 1985.

De knepigaste att hitta är såklart de lägsta numren från tidigt 70-tal. Jag har ingen exakt kunskap om sällskapets medlemsutveckling genom åren, men jag gissar att årsbokens upplaga var något mindre innan Det var dans bort i vägen-effekten hade gett ordentligt utslag.

Men i lördags gjorde jag en riktigt lyckad loppisturné. Medan sonen tillbringade förmiddagen på barnkalas med bowling och burgare kunde jag i lugn och ro finkamma bokhyllorna på Karlstads loppisar och kom hem med två efterlängtade årsböcker.
Nummer två från 1970 var kanske den mest oväntade och därför största trofén. Men den som inte kunde låta sig vänta på att bli läst var nummer fem från 1973, Germund Michaneks ”Skalden och sköterskan, en bok om Gustaf Fröding och Signe Trotzig”.

Signe Trotzig var Frödings privatsjuksköterska från utskrivningen från Uppsala hospital fram till hans död i egna hemmet på Djurgården i Stockholm. I stort sett varje vecka rapporterade syster Signe till sin uppdragsgivare Cecilia Fröding om hur patientens vardag gestaltade sig.

I Germund Michaneks brevurval berättar hon om hur Fröding rör sig in och ut ur skuggorna, om uppskattade vänbesök av Karlfeldt och om plötsligt uppflammande skaparglöd innan döden slutligen befriade den plågade skalden.
Som tur är finns fortfarande några luckor kvar att fylla i bokhyllan. Förhoppningsvis väntar även upptäckter av nya sidor hos Fröding. Även om få skribenter har umgåtts så intimt med Fröding, som Signe Trotzig och Germund Michanek.