Här följer ett gästinlägg av gitarristen och kompositören Anders Bergman. Tillsammans med Klara Sköld och Karl Rudling utgör han sångruppen Linje 3, som kunde höras under Frödingdagarna 2017.
Dikten Dolores di Colibrados är spännande att umgås med. Den tillhör inte de vanligast reciterade och heller inte de mest lättillgängliga av Frödings alster. Icke desto mindre förmedlar den en gripande historia och skildrar ett utanförskap som är allmängiltigt, möjligt att identifiera sig med även utanför berättelsens egen konkreta situation. När jag snubblade över den väcktes snabbt mitt intresse för att försöka mig på en tonsättning.
I vissa av de kortare dikterna har jag tagit mig friheten att använda en av verserna som återkommande refräng, men ett sådant förfarande känns inte rimligt i den, som musikstycke betraktad, redan långa Dolores di Colibrados. Här har utmaningen snarast varit att avgöra vilka verser som kan undvaras utan att allt för viktiga detaljer går förlorade.
I den version som vi i sånggruppen Linje 3 för närvarande har på repertoaren har vi valt att inkludera verserna 1-5, 7, 9 samt 11. Att ha så många och långa verser med samma melodi är något endast Bob Dylan skulle komma undan med. En rapsodisk lösning, som Queens Bohemian Rhapsody eller Hasseåtages Rosens sång, skulle möjligen kunna förta upplevelsen av sammanhängande historia. Någon traditionell musikalisk indelning i vers och stick tycks inte heller ha stöd i diktens disposition. Således fick det bli två olika verser, ungefär som Torgny Björk gjort med Mordet i Vindfallsängen.
Som spansklärare har jag alltid känt en fascination för flamenco. Musik- och dansstilen uppstod ur den medeltida samexistensen mellan judisk, arabisk och romsk kultur i det sydspanska Andalusien. I beskrivningen av sin mors delvis exotiska främlingskap ger Fröding henne en metaforisk andalusisk härkomst. Hennes undergång gestaltas av den kristna reconquistan, återerövringen, som kulminerade i Granadas och borgen Alhambras fall 1492. Därtill beklagas det faktum att hon inte fick begravas i Córdobas moskékatedral, la Mezquita. Med denna jämförelse mellan Andalusien och Alsterdalen inbjuder Fröding till en tonsättning som andas svensk visa med krydda av flamenco – en stil som inte på något vis är utnött i svenskt musikliv och som dessutom ligger mig varmt om hjärtat.
Anders Bergman