Troligen har vi alla, vi som är intresserade av litteratur och poesi, varit med om känslan. Mitt i läsningen av en dikt eller annan text hittar vi plötsligt ett stycke vi känner igen från en annan text. Författare använder inte sällan små kända stycken från andra litterära verk i sin egen text. Inom litteraturvetenskapen kallas detta för intertextuella referenser och rätt använt kan det föra med sig att läsaren får en ny förståelse för sin egen läsning. Förutom glädjen av att ha hittat och förstått referensen och därmed få känna sig som en av de utvalda, kan det i bästa fall bli som skillnaden mellan att knäppa på en gitarrsträng uppe vid stämskruvarna respektive nere vid gitarrens kropp – med en skickligt placerad intertextuell referens får texten man läser en egen resonanslåda att klinga i.
Själv fick jag en sådan aha-upplevelse och klangrymd häromdagen när jag läste en text till den kommande årsboken. Skribenten refererade till dikten Vänner vid sjukbädden, där följande rader förekommer:
Tag edra visors buller bort
och bort med maningar av gammal välkänd sort
Fröding använder raderna i en kontext där han vill förklara det lönlösa i att försöka prata en sjuk person till rätta, att ord inte hjälper när själen är sjuk.
För mig blev det ännu mer intressant eftersom jag kände igen formuleringen så väl från Dan Andersson och hans lika mörka Du liv:
Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner –
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!
Även här handlar det om fåfänga och kanske till och med förljugna försök att trösta, men hos Dan Andersson är det kanske snarare det hopplösa i att försöka trösta den som insett att livet är svårt och meningslöst.
Jag började förstås fundera om Andersson refererar till Fröding i sin dikt. Vänner vid sjukbädden ingick redan i Frödings debut Gitarr och dragharmonika från 1891 och Kolvaktarens visor, där Du liv ingår kom ut 1915. Vid den tiden, fem år efter Frödings död och den statsmannalika begravningen, lär hans aktualitet ha varit på sin absoluta topp. Vi vet också att Dan Andersson hämtade mycket av sin självskolning hos nittiotalisterna och inte minst Fröding. Så det går förstås inte att utesluta att Andersson blinkar till Frödings dikt.
Men vad som nog är ännu mer troligt är att både Fröding och Andersson kunde sin bibel och sina bibelreferenser. I bibeln, närmare bestämt Amos 5:23, förekommer följande vers:
Hav bort ifrån mig dina sångers buller;
jag gitter icke höra ditt psaltarspel.
Amos låter i sin text Gud själv säga detta. Kontexten är att offergåvor, ord och visor inte spelar någon roll utan att det är ett rättfärdigt leverne som är det centrala för Gud.
Så detta blir ett exempel på hur både Andersson och Fröding använder sig av ett citat som deras mer belästa läsare uppfattade kom från bibeln och till och med kunde placera i sitt sammanhang. Deras egna texter använde bibeln som resonanslåda och klangen från dem fick en större rymd.
Detta är förstås bara ett litet exempel av otaliga genom litteraturhistorien och något jag snubblade över vid min egen läsning. Men det kanske ändå kan tjäna som en illustration över hur det kan bli för oss som läsare. Känslan när vi upptäcker det är som att öppna en uppsättning ryska dockor och upptäcka att den text vi läser är den minsta dockan i mitten. Det kan, i bästa fall, bli en stor upplevelse av litteratur och därmed i förlängningen kanske, om man vill vara storslagen, en liten pusselbit till vad det innebär att vara människa. För litteraturen öppnar docka efter docka och inom oss alla öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Johan Andersson
