Gustaf Frödings dikter kan inbjuda till många olika frågor. Vad är budskapet? Vad har inspirerat till motivet? Vem är diktens Jag? Har personerna i dikten några historiska förebilder? Ulf Tiborn gick länge och funderade på en gåta i ”Tre käringen i en backe”:
Vem var det som ”vrôla” i Frödings dikt ”Tre käringer i en backe”?
”Tre käringer i en backe” är en rolig dikt, men den är också kritisk, och elak tycker kanske någon. Den handlar om tre ”käringar som sitter i en backe” och kommenterar – illasinnat och lystet – det dom ser; nämligen en man och en kvinna och hur deras kärlek uttrycker sig.
Men just som de tre sitter där, mitt i deras pågående sladder, hörs plötsligt en mycket hög röst från skogen som fördömer och avbryter dem. Och Frödings dikt slutar så här:
… ”I ä för gamle, I ä för grömme”,
Mä ett ur skogen de vrôla te.
Å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!”
Jag gick länge och funderade på VEM det kan ha varit som ”vrôlade i skogen”. Kanske svaret på frågan fanns någonstans i hans tidigare diktning? Jag letade och letade… och kom till slut på det, och då blev det nästan självklart. Svaret finns, menar jag, i den allra första dikt som han fick publicerad (1885), nämligen ”Ve”.
Och så fick jag fick lust att komplettera ”käringe-dikten” och också ge mitt svar på frågan vem det var ”vrôlade” och avbröt deras prat? Min fortsättning på Frödings dikt blev så här (med lite lån från just dikten ”Ve”):
Di hörte dom väl, de skarpa ropen,
nu blidd de tyst i käringehopen.
Di glyst´ på hôrann med blick så snopen,
vem va de som vrôla så, vem va de?
Å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!
Då Eros steg fram: ”Tig med ert skvaller,
ert hån är som elakt och ondsmitt galler,
men en vacker dag ert högmod faller,
ve er, hycklare, trefalt ve!”
Å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!
Ulf Tiborn
Illustration ur Malin Billers bok ”I varje droppe är en ädelsten”
Troligen har vi alla, vi som är intresserade av litteratur och poesi, varit med om känslan. Mitt i läsningen av en dikt eller annan text hittar vi plötsligt ett stycke vi känner igen från en annan text. Författare använder inte sällan små kända stycken från andra litterära verk i sin egen text. Inom litteraturvetenskapen kallas detta för intertextuella referenser och rätt använt kan det föra med sig att läsaren får en ny förståelse för sin egen läsning. Förutom glädjen av att ha hittat och förstått referensen och därmed få känna sig som en av de utvalda, kan det i bästa fall bli som skillnaden mellan att knäppa på en gitarrsträng uppe vid stämskruvarna respektive nere vid gitarrens kropp – med en skickligt placerad intertextuell referens får texten man läser en egen resonanslåda att klinga i.
Själv fick jag en sådan aha-upplevelse och klangrymd häromdagen när jag läste en text till den kommande årsboken. Skribenten refererade till dikten Vänner vid sjukbädden, där följande rader förekommer:
Tag edra visors buller bort
och bort med maningar av gammal välkänd sort
Fröding använder raderna i en kontext där han vill förklara det lönlösa i att försöka prata en sjuk person till rätta, att ord inte hjälper när själen är sjuk.
För mig blev det ännu mer intressant eftersom jag kände igen formuleringen så väl från Dan Andersson och hans lika mörka Du liv:
Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner –
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!
Även här handlar det om fåfänga och kanske till och med förljugna försök att trösta, men hos Dan Andersson är det kanske snarare det hopplösa i att försöka trösta den som insett att livet är svårt och meningslöst.
Jag började förstås fundera om Andersson refererar till Fröding i sin dikt. Vänner vid sjukbädden ingick redan i Frödings debut Gitarr och dragharmonika från 1891 och Kolvaktarens visor, där Du liv ingår kom ut 1915. Vid den tiden, fem år efter Frödings död och den statsmannalika begravningen, lär hans aktualitet ha varit på sin absoluta topp. Vi vet också att Dan Andersson hämtade mycket av sin självskolning hos nittiotalisterna och inte minst Fröding. Så det går förstås inte att utesluta att Andersson blinkar till Frödings dikt.
Men vad som nog är ännu mer troligt är att både Fröding och Andersson kunde sin bibel och sina bibelreferenser. I bibeln, närmare bestämt Amos 5:23, förekommer följande vers:
Hav bort ifrån mig dina sångers buller;
jag gitter icke höra ditt psaltarspel.
Amos låter i sin text Gud själv säga detta. Kontexten är att offergåvor, ord och visor inte spelar någon roll utan att det är ett rättfärdigt leverne som är det centrala för Gud.
Så detta blir ett exempel på hur både Andersson och Fröding använder sig av ett citat som deras mer belästa läsare uppfattade kom från bibeln och till och med kunde placera i sitt sammanhang. Deras egna texter använde bibeln som resonanslåda och klangen från dem fick en större rymd.
Detta är förstås bara ett litet exempel av otaliga genom litteraturhistorien och något jag snubblade över vid min egen läsning. Men det kanske ändå kan tjäna som en illustration över hur det kan bli för oss som läsare. Känslan när vi upptäcker det är som att öppna en uppsättning ryska dockor och upptäcka att den text vi läser är den minsta dockan i mitten. Det kan, i bästa fall, bli en stor upplevelse av litteratur och därmed i förlängningen kanske, om man vill vara storslagen, en liten pusselbit till vad det innebär att vara människa. För litteraturen öppnar docka efter docka och inom oss alla öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Jag minns inte riktigt när jag blev intresserad av Gustaf Fröding. Alltså när jag själv blev det, på riktigt. För ända sen jag var liten nämndes hans namn av min familj och mina släktingar med en sån märklig kombination av självklarhet och vördnad att det inte riktigt gick att värja sig.
Så det tog mig ganska lång tid innan jag förstod det stora i att han faktiskt var väldigt intimt förknippad med både Mangskog och Brunskog och samtidigt känd i hela Sverige och till och med internationellt.
Jag ville gärna läsa mer om det, mer om hur hans kopplingar till hembygden såg ut. Men även om det fanns en del skrivet var det svårt att få någon samlad bild ur det perspektivet.
När jag blev äldre tyckte jag att det var en brist, att någon borde skriva en bok om det märkvärdiga i att en av svensk litteraturs största skrivit så mycket om västra Värmland. Tanken slog mig till och med att om ingen annan gör det kanske jag borde göra det själv. Men tiden går och man varken hinner eller har energi att göra allt man vill. Det förblev en dröm.
Och drömmar som aldrig besannats kan ju också vara vackra att få, som någon visst skrivit något om.
Men så träffade jag Fredrik Höglund som också är inbiten Frödingälskare med rötter i Västvärmland. Och när han fick reda på att jag var från Arvika och med rötter i Mangskog sa han nästan direkt att han hade en dröm om att det skulle skrivas en bok om Frödings tid där. Samma dröm.
Vi började drömma tillsammans.
Och även fundera på möjliga författare. Vi kom på några namn, men tanken hade nog legat där för länge hos oss båda för att vi helt skulle släppa iväg det från oss själva.
Så här är vi nu. Tillsammans hade vi energin. Och när vi fick med oss tyngd och expertis i form av Kerstin Thompson, Urban Andersson och även Göran Bryntesson och Anita Stjernlöf-Lund så var det helt plötsligt ingen dröm längre.
Så nu finns den, boken som jag ville läsa. Jag förstår förstås att sannolikheten att den ska väcka samma intresse hos unga idag, som den hade gjort hos en yngre mig, är liten. Men OM det ändå i framtiden finns en liten Frödingnörd nånstans i västra Värmland som förundras på samma sätt som jag gjorde och undrar om det finns någon bok att läsa om det är svaret numera “ja”.
I tre veckor under oktober/november vistades jag på Villa San Michele, Anacapri. Gäststipendiet fick jag med syftet att skriva nya sånger. Miljön är hänförande, lugn och inspirerande. Här om någon plats kan muserna få fritt utlopp.
Själv skrev jag fem-sex nya sånger, spelade in ett par filmer bla. som en tur runt Villa San Michele. Den ligger på Youtube i mitt namn. Sista kvällen med de övriga gästerna gav jag en konsert med mina tonsättningar av Fröding, Strindberg, Martinson och undertecknad.
I den bifogade filmen framför jag tre av Frödings texter: ”Ett Helicons blomster”, ”Gott öl” och ”Gitarr och dragharmonika”.
Jag kan rekommendera en vistelse på Axel Munthes livsverk San Michele.
Här följer ett inlägg av Björn de Verdier, sångare i Frödingkvartetten.
Ja, kan man kombinera Fröding och Monroe på samma kväll? Finns det något mera apart säger kanske någon. Men läs den här presentationen:
Gästspel på Göteborgs Dramatiska Teater
Två dramatiska levnadsöden Marilyn Monroe och Gustaf Fröding. Förbundna i de två föreställningarna Drömflickan och Mannen från Månen. Två självlysande stjärnor… så älskade men ändå olyckliga. Sårbara, såriga själar, känsliga och slutligen nedbrutna.
Hon, en av de största Hollywoodikonerna höljd i glamour. Han, en av de största Nationalskalderna med ett evigt liv i litteraturen och ett helt folk vid sin kista. Båda skakiga uppväxter, övergivna tidvis av föräldrar som led av psykiska sjukdomar.
Båda försvinner periodvis in i gravt missbruk och mental ohälsa. Samtidigt är de oerhört produktiva, hon gör mer än 30 filmer, han 1000-tals dikter, artiklar och översättningar.
Båda sprängde sin tids sexvallar och utmanade sexualmoralen och straffades med skammen. Både Marilyn och Gustaf dog en för tidig död … sökande efter bekräftelse och äkta kärlek och inte den upphöjda dyrkan som stjärnor får.
Vi älskar dom, ja, men låt oss se och lyssna på dom!
Medverkande: Drömflickan: Heléne Jonsson – sång/violin/gestaltning Stefan Wingefors – piano Henrik Aronsson – bas Regi och bearbetning: Sonja Gube
Medverkande: Mannen från Månen: Björn de Verdier -sång, berättande och manus Sten Löfman – piano,musikalisk formgivning Jens Johansson – flöjter,dragspel,sång Åke Ziedén -bas,gitarr Regi och bearbetning: Sonja Gube
Publikens reaktioner från vårens föreställningar:
”Jag är glad att jag gick dit! Sån mysig teater och uppsättningen så bra! Underfundigt och plats för skratt!”
”Tack för en fantastisk upplevelse med Marilyn och Gustaf. Texterna, musikerna, framförandet !”
”Tack för en oförglömlig kväll”
”Kanonföreställningar ikväll, stort tack!”
”Oerhört starka föreställningar som berörde på djupet”
”TACK för de två dramatiska levnadsödena SÅÅ VACKERT GESTALTAT….NI PÅ SCENEN VAR FANTASTISKA… och vi i publiken njöt hänförda och berörda… Varmt TACK!!!”
”Det värmde verkligen att få sig Fröding till livs utav en skicklig värmlänning. Mycket uppskattat!”
Föreställningarna Drömflickan och Mannen från Månen ges vid 3 tillfällen på Göteborgs Dramatiska Teater 17 – 18 november 2017.
Här följer ett nytt inlägg av tonsättaren Anders Bergman, där han berättar om sin version av Frödings dikt ”Flickan i ögat”
För den långa diktsviten Flickan i ögat kändes det relevant med olika musikaliska inriktningar. Dock inte opera, som i Lars Edlunds tonsättning av verket, eftersom sådant är mig tämligen obekant.
I den första delen läste jag in en stillsamhet i reflektionerna kring hur tomt det blir, när människan i brist på ömhet och värme från andra får hålla till godo med kärleken till sig själv. Därvid hamnade jag i ett försök till sävlig, lätt gungande bossanova. Inom denna vackra genre verkade för övrigt två av mina musikaliska favoriter, sångerskan Astrud Gilberto och kompositören Antônio Carlos Jobim. En av Jobims storheter, som jag alltid finner eftersträvansvärd, är förmågan att få fram vackra, någorlunda lättillgängliga melodier till avancerade harmonier. På så sätt kan många lyssnare hitta något utifrån sin musikaliska förkunskapsnivå. I låtar som Quiet nights of quiet stars och The girl from Ipanema finns en tydlig och stark melodi, medan den som vill ha en utmaning i att hitta ackorden näppeligen behöver leta förgäves. Således föreföll det mig nödvändigt att åtminstone på något håll i mina tonsättningar ta intryck av de brasilianska musikidealen. Textmässigt såg jag mig nödgad att ta bort en del verser som svårligen skulle kunna nå fram till en nutida lyssnare. Istället tog jag mig friheten att göra refräng av versen ”Jag såg och såg – min egen min av clown, som är allena, hans vissna kind, hans trötta grin av fjasko på arena.” Förhoppningsvis kan diktens kärna ändå finnas kvar, i bästa fall kanske till och med förstärkas.
Del 2, i vilken berättarjaget bland annat beklagar sig över att till och med de prostituerade finner honom motbjudande, skulle med en stillsam melodi i moll kunna innebära ett frosseri i misär. Därför kändes alternativet med någon sorts jazzvals i dur mer passande. Det tyvärr inte alltför oväntade händelseförloppet i diktavsnittet har jag försökt ge en motsvarighet till i en melodirörelse där åtminstone den vane lyssnaren troligen hela tiden anar nästa ton. För texttrovärdighetens skull låter vi i Linje 3:s arrangemang Karl sjunga melodin, en roll som annars oftast tillfaller Klara.
I svitens femte del återvänder vi till identifikationen med och allusionerna på Narkissos, som älskade sin egen spegelbild. Dessutom lyfts tanken om att det, för att kunna uppnå lycka, är nödvändigt att låtsas vara någon annan. Jag törs inte säga om det var rytmen eller ord som inrimmet ”fjärrankällans brädd” (knappast Medelhavsreferenserna till Afrodite, kalifen eller just Narkissos i alla fall), men något förde mig till svensk folkvisa. Ett uttryck för det är bland annat användandet av dorisk skala, där till exempel D-ackordets ters f# får samspela med grundtonarten Am. Ett parti i moll följt av ett annat parti i parallelltonarten, i detta fall C dur, är en i sammanhanget vanlig struktur som förekommer i bland andra Vårvindar friska och Värmlandsvisan. Dessa musikaliska ideal har jag arbetat efter även i min tonsättning av En kärleksvisa.
Rollen som dialogpartner i och inspiration till Flickan i ögat tillskrivs servitrisen Vivi Petersson. I den mån diktsviten skildrar behovet av den icke-moraliserande tröst som Vivi ansågs erbjuda blir det inte minst tydligt i del 6, som inleds med raden ”Var välsignad, milda ömsinthet”. Här har jag försökt att anamma ett av mina favoritknep vid tonsättning, nämligen att liksom i smyg byta tonart under versens gång. Dels blir det ett sätt att komma bort från det förutsägbara, dels blir det ett sätt att försöka efterleva det jag ser hos Jobim. Så länge melodin blir tydlig kan låten lyfta ett snäpp till av att den sökande lyssnaren har något mer att upptäcka.
Deltagarna på Frödingdagarna 2017 fick ta del av ett spontant framträdande av visartisten Ingegärd Sundell. Här berättar hon om sina tonsättningar av två av Frödings diktsviter.
Redan som liten blev jag kär i honom, men inte kunde jag som åttaåring ana att den förälskelsen skulle vara hela livet. Inte heller förstod jag då hela vidden av det livsöde dikten Ett gammalt bergtroll beskrev. Det var nämligen i den jag mötte honom första gången, den skald som jag sedan ständigt och återkommande fortsatt att möta, läsa och fördjupa mig i.
Än i dag står Gustaf Fröding främst på min rangordningslista över svenska diktare. Inte underligt då att jag som viskompositör lockats att tonsätta hans poesi. Men det tog tid innan jag vågade. Inte för att så många duktiga kompositörer gjort det tidigare, nej, det var mera rädslan att förstöra något som i sig är så musikaliskt att det inte behöver några andra toner. God lyrik har nästan aldrig skapats för att ge en tonsättare bärkraft eller för att låna glans åt en visartist – även om en och annan tycks tro det! Bra poesi kräver respekt och hänsyn. En melodi (som diktaren ju aldrig bett om) bör tillföra något. Åtminstone får den aldrig kännas tärande.
Nu dyker förstås en berättigad fråga upp: med all denna insikt, hur vågade jag ändå ge mig in i detta? Svaren är enkla. Frestelsen blev alltför stor. Jag kunde inte stå emot längre. Dessutom är jag inte rädd för utmaningar och vågar ta kritik, om den är konstruktiv.
Titeln på cd:n, EN SKVALLERDRÖM, kombinerar namnen på två diktsviter. En av dessa är En morgondröm. Mig veterligt har ingen tonsatt hela den diktsviten tidigare, vilket var en anledning till mitt val. Det främsta skälet är dock att jag tycker så mycket om den. Denna vackra beskrivning av kärlek har fascinerat mig ända sedan gymnasietiden. Min lärare i svenska som också älskade den, bad mig vid ett tillfälle att deklamera den för klassen. Först gav jag en sammanfattande beskrivning av Ariens land, innan jag därefter läste akt III och det mesta av akt IV. När några pojkar plötsligt fnissade till, talade jag rodnande om för min lärare att det fick räcka. Jag ville inte läsa mer. Han blev mycket besviken och försökte förgäves övertala mig att fortsätta. När jag gick tillbaka till min pulpet, kände jag mig nästan lika upprörd som första gången jag hörde berättas om åtalet mot Fröding.
Lyssna på ”Som en vind” ur ”En morgondröm”:
Den andra diktsviten som bidragit till cd-titeln är En skvallerhistoria. Den har som bekant ett helt annat anslag. En enda dikt har jag hört sjungas ur den. Å andra sidan hör man den gång på gång. Det är förstås Kafévisan jag tänker på, en sång som är helt ryckt ur sitt sammanhang. När jag första gången mötte visan i glada vänners lag, undrade jag över hur det gick för Fia Bergman och snusfabrikörn vid fru Anderssons hörn. Och vad hade hänt tidigare? Ingen visste, och ingen tycktes bekymra sig mer än jag. Nu finns mina toner till alla fem dikterna i sviten. Jo det stämmer, jag har också gett Kafévisan ny melodi, även om jag vet att det är Torgny Björks version som också i fortsättningen kommer att sjungas vid olika allsångsstunder.
Lyssna på ”Det förskräckliga levernet på kaféet”:
Två teman präglar hela urvalet i EN SKVALLERDRÖM: föreställningen om den rena kärleken samt häcklandet av människors hyckleri och fördomar.
Ytterligare fyra dikter av Fröding finns med. Jag har också smugit in tre helt egna skapelser i samma anda. De har hämtats från min cd HÄXBÅL, en visnovell om Saras strapatser och Vandas vedermödor.
Efter mångårig tjänstgöring som lärare på olika stadier och journalist i olika medier, kan jag nu som pensionär helt ägna mig åt mina intressen att skriva, komponera och musicera.
Jag gav ut min första cd, visnovellen Häxbål, 1999. Ytterligare en cd, Om människor och andra djur, producerade jag år 2002. En skvallerdröm med mina tonsättningar av Frödings dikter kom 2011.
I december 2007 ederade jag barn- och ungdomsdeckaren Mr Nobody. I juni 2009 kom barn/ungdomsboken Nu befriar vi Elvis, sa sommarkatten Madonna baserad på ett manus till min (ännu ouppförda!) musikal, Absoluta Djur. En cd med berättelsens sånger bifogas både bok och manus.
På cd har jag också läst in min mors, Elly Hallgren, tre första böcker på mål från Österlen.
Med ovanstående i bagaget – och lite till – är jag ibland ute och sjunger och/eller föreläser.
Lite mer information finns på Wikipedia. På Soundcloud och Youtube, kan ni lyssna till en del sånger. Jag har dock inte hunnit lägga ut så många. Jag finns på Facebook, men har ingen hemsida än. Kontakta mig gärna via mail rutastrid@gmail.com eller tel 0701-480414.
Här följer ett inlägg av styrelseledamoten Anne-Marie Urelid, som mötte besökare i Frödingsällskapets monter under bokmässans alla dagar.
Visst blev årets bokmässa lite annorlunda än vanligt, med färre mässbesökare, färre utställare och en del oro kring hur det skulle bli under lördagen. Det var glesare i besökarleden under lördagen och kanske lite olustig stämning. Med facit i hand vet vi att allt gick bra och att de mörka krafterna inte tog över.
Men en hel del var också ”som vanligt” i Frödingmontern med diktläsning och samtal kring och om Gustaf. Det var många medlemmar, som passade på att hämta sina årsböcker; det var många som blev nya medlemmar (bl a flera ungdomar, vilket är extra glädjande) och det var många som passade på att önska en diktuppläsning. Att läsa Gustafs dikt tyst i sin ensamhet, att lyssna på en av alla fina tonsättningar eller att lyssna ”live” på en bokmässa – alla varianter har sin plats och det ena utesluter verkligen inte det andra. Det händer ofta att den upplästa dikten berör lyssnaren på olika sätt – det kan vara skratt och ibland även tårar (det sistnämnda i år vid uppläsning av En fattig munk från Skara och Vackert väder).
Vi hade som vanligt många intressanta möten och många intressanta samtal i montern. Björn Ranelid stannade till i montern och samtalade en lång stund. Han anser att de riktigt stora poeterna är Fröding, Ferlin och Dan Andersson. Anledningen till att han framhåller just dessa tre är främst det musikaliska. Sigrid Combüchen, årets Frödingmedaljör, besökte oss ett par gånger i montern och det uppskattar vi mycket. Dikten hon valde att lyssna till var ”Ett liv efter detta”. Naturligtvis deltog Frödingsällskapet även i år med programpunkter på scenen för de litterära sällskapen. På torsdagen inledde Tomas Sköld med att presentera Önskedikter, både årets årsbok ”Fröding Önskedikter” och Frödingmonterns ”live-performance” Önskedikten som sedan 20 år tillbaka innebär att mässbesökare får välja en dikt, som läses upp i montern.
Att Ingvar Karlsson och Björn Sandborgh på lördagen pratade om ”Sven-Ingvars i Frödingland” och tillsammans sjöng några av låtarna på skivan blev naturligtvis en höjdare! Uppskattat av de många åhörarna!
Och på söndagen pratade Fredrik Höglund om våra årsböcker och i synnerhet om årsböckers betydelse för litterära sällskap och för spridandet av kunskap om föremålet för sällskapet. Mycket intressant och viktigt inte bara för Frödingsällskapet.
Nästa år är vi tillbaka på Bokmässan – vi ser fram emot det!
Här följer ett gästinlägg av gitarristen och kompositören Anders Bergman. Tillsammans med Klara Sköld och Karl Rudling utgör han sångruppen Linje 3, som kunde höras under Frödingdagarna 2017.
Dikten Dolores di Colibrados är spännande att umgås med. Den tillhör inte de vanligast reciterade och heller inte de mest lättillgängliga av Frödings alster. Icke desto mindre förmedlar den en gripande historia och skildrar ett utanförskap som är allmängiltigt, möjligt att identifiera sig med även utanför berättelsens egen konkreta situation. När jag snubblade över den väcktes snabbt mitt intresse för att försöka mig på en tonsättning.
I vissa av de kortare dikterna har jag tagit mig friheten att använda en av verserna som återkommande refräng, men ett sådant förfarande känns inte rimligt i den, som musikstycke betraktad, redan långa Dolores di Colibrados. Här har utmaningen snarast varit att avgöra vilka verser som kan undvaras utan att allt för viktiga detaljer går förlorade.
I den version som vi i sånggruppen Linje 3 för närvarande har på repertoaren har vi valt att inkludera verserna 1-5, 7, 9 samt 11. Att ha så många och långa verser med samma melodi är något endast Bob Dylan skulle komma undan med. En rapsodisk lösning, som Queens Bohemian Rhapsody eller Hasseåtages Rosens sång, skulle möjligen kunna förta upplevelsen av sammanhängande historia. Någon traditionell musikalisk indelning i vers och stick tycks inte heller ha stöd i diktens disposition. Således fick det bli två olika verser, ungefär som Torgny Björk gjort med Mordet i Vindfallsängen.
Som spansklärare har jag alltid känt en fascination för flamenco. Musik- och dansstilen uppstod ur den medeltida samexistensen mellan judisk, arabisk och romsk kultur i det sydspanska Andalusien. I beskrivningen av sin mors delvis exotiska främlingskap ger Fröding henne en metaforisk andalusisk härkomst. Hennes undergång gestaltas av den kristna reconquistan, återerövringen, som kulminerade i Granadas och borgen Alhambras fall 1492. Därtill beklagas det faktum att hon inte fick begravas i Córdobas moskékatedral, la Mezquita. Med denna jämförelse mellan Andalusien och Alsterdalen inbjuder Fröding till en tonsättning som andas svensk visa med krydda av flamenco – en stil som inte på något vis är utnött i svenskt musikliv och som dessutom ligger mig varmt om hjärtat.
Här följer ett gästinlägg på Frödingbloggen av trubaduren och tonsättaren Anders Stävarby
Tänkte berätta om hur det gick till när jag hittade melodin till Vackert Väder som blev första spår på min senaste platta ”Fröding Bellman Andersson & Jag” samt hur det kom sig att musikvideon spelades in på Mårbacka.
Jag lekte med gitarren samtidigt som jag kikade i en diktsamling av Gustaf Fröding och fastnade för ”Vackert Väder” testade till gitarren ”Klar låg himlen över viken, solen lyste hett….” på samma sätt som när jag skriver låtar med min egen text där melodin föds ur texten. ”Vackert Väder” är som alla dikter av Fröding mycket rytmisk men det gick inte att köra samma melodi i varje vers, det växte fram en helhet i alla fall.
Senare hörde jag Stig Torstensson läsa just ”Vackert Väder” med samma frasering som min sångmelodi hade. Då slog det mig att Frödings dikter har en inneboende melodi som det gäller att bli sams med. Att det enbart blev sång, gitarr och bas på ”Vackert Väder” beror på att jag vid mixningen inte tyckte att jag fick fram texten i den första inspelning som gjordes med hela bandet som spelar på albumet ”Fröding Bellman Andersson & Jag”.
Hela den plattan är inspelad i Stockholm i en liten lokal under några dagar i början av juni 2016 med en utmärkt bra ljudtekniker som också mixade skivan tillsammans med mig. Skivan var nästan klar men ”Vackert Väder” som skulle vara min dörröppnare missade målet och blev intetsägande tyckte jag.
Så jag ringde Reymond Larsson som sitter i Göteborgsoperans orkester på kontrabas och är en av musikerna på plattan. Vi lärde känna varandra redan på musiklinjen i Karlstad 1973. Som sagt jag ringde och frågade om jag fick komma ner till honom i Göteborg och göra en nyinspelning på ”Vackert Väder” med bara honom och mig själv. Det skulle gå bra svarade han, varvid jag åkte till Karlstad och skaffade mig en ny Mac-dator, ett nytt ljudkort, dessutom med mina gamla kondensatormickar i bagaget for jag vidare ned till Göteborg.
I Reymonds vardagsrum spelade vi eller rättare sagt, jag spelade in ”Vackert Väder” som nu finns på min senaste skiva.
Får erkänna att när vi skulle börja hade jag glömt bort det jag snabbt hade fått lära mig om ljudkortet i affären och jag blev tvungen att ringa till försäljaren för att få nya instruktioner hur ljudkortet fungerade, sen gick allt av bara farten och resultat går att hitta bl.a. på Youtube eller tex Spotify eller på plattan som innehåller 15 spår och nästan en timmes musik.
Det är inte svårt att spela in sig nu förtiden, det svåra tricket är att få musiken spelad i radio eller ännu svårare att få medverka i TV. Youtube är ett sätt att exponera sig, men det kan ju också bli platt om man inte har talang för att producera bilder.
Där kom Anders Berg in i min tanke och jag kontaktade honom för att presentera idén om en musikvideo. Anders Bergs produktioner håller hög TV-kvalitet och han har sin bas i Torsby, så det skulle väl inte bli omöjligt dyrt att få till det hela.
Jag fick idén om att ”Vackert Väder” skulle spelas in på Mårbacka inte minst för att jag själv bor i Sunne kommun. Utan också för att Fröding och Lagerlöf för alltid är förenade genom den värmländska berättarkonsten. Frödings livsöde är också ett slags ”Gösta Berling-gestalt” och miljön på Mårbacka är magnifik, och det kunde vara ett grepp att föra in Gustaf i Selmas atmosfär och inte alltid bara hamna på Alsters herrgård, vilket i sig hade varit toppen och bra det också för en musikvideo men det kan bli en annan gång eventuellt.
Stort tack till Anders Berg som känsligt och närgånget filmade mitt framförande av Gustaf Frödings ”Vackert Väder” till min musik.
Med på skivan finns också förnämliga musiker;
Kjetil Skaslien dragspel, Oslo
Leif Karlborg tenorsaxofon, Stockholm
Reymond Larsson Rea kontrabas, Göteborg
