Fredrik Höglund: Loppislycka med Trotzig och Michanek

Min första årsbok var ett kassettband. Det kunde inte ha börjat bättre: ”Fire khärer läser Fröding”. Bondskt och grovt burleskt. De fyra karlarna var Urban Andersson, Fridolf Bergström, Bertil Ringsåker Carlsson och Stig Torstensson, som läste ett urval ur ”Räggler å paschaser”.

Böckerna som följde gjorde klart för mig att Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie handlade om en varierad utgivning kring en mångsidig skald. Först kom ”Klipp av Hans Sax”, med urval av Frödings journalistiska alster, följd av en återutgivning av Olle Holmbergs ”Frödings mystik” från 1921 och essäsamlingen ”Jag! Utropar Fröding”.

Även min femte Fröding-årsbok var en återutgivning, nämligen Ove Mobergs sedan länge slutsålda klassisker ”Gustaf Fröding och Karlstad”. Vid det laget stod det klart för mig att jag inte bara såg fram emot framtida årgångar som skulle komma i brevlådan på hösten. Jag visste även att jag måste skaffa mig alla tidigare årsböcker!

Det har inte varit något systematiskt letande, men enträget och ibland tröstlöst. Det man redan har dyker upp hela tiden. Det ljusblåa andrabanket av Gustaf Frödings bibliografi känner jag igen på tjugo meters håll i en banankartong på en loppis. Om jag hade köpt alla jag hittat genom åren skulle de ha fyllt en egen bokhylla.

Andra kommer jag nog aldrig att hitta, som kassettbandet med dikt och musik från 1985.

De knepigaste att hitta är såklart de lägsta numren från tidigt 70-tal. Jag har ingen exakt kunskap om sällskapets medlemsutveckling genom åren, men jag gissar att årsbokens upplaga var något mindre innan Det var dans bort i vägen-effekten hade gett ordentligt utslag.

Men i lördags gjorde jag en riktigt lyckad loppisturné. Medan sonen tillbringade förmiddagen på barnkalas med bowling och burgare kunde jag i lugn och ro finkamma bokhyllorna på Karlstads loppisar och kom hem med två efterlängtade årsböcker.
Nummer två från 1970 var kanske den mest oväntade och därför största trofén. Men den som inte kunde låta sig vänta på att bli läst var nummer fem från 1973, Germund Michaneks ”Skalden och sköterskan, en bok om Gustaf Fröding och Signe Trotzig”.

Signe Trotzig var Frödings privatsjuksköterska från utskrivningen från Uppsala hospital fram till hans död i egna hemmet på Djurgården i Stockholm. I stort sett varje vecka rapporterade syster Signe till sin uppdragsgivare Cecilia Fröding om hur patientens vardag gestaltade sig.

I Germund Michaneks brevurval berättar hon om hur Fröding rör sig in och ut ur skuggorna, om uppskattade vänbesök av Karlfeldt och om plötsligt uppflammande skaparglöd innan döden slutligen befriade den plågade skalden.
Som tur är finns fortfarande några luckor kvar att fylla i bokhyllan. Förhoppningsvis väntar även upptäckter av nya sidor hos Fröding. Även om få skribenter har umgåtts så intimt med Fröding, som Signe Trotzig och Germund Michanek.

13906_10151456623468075_623927541_n[1]

Fredrik Höglund: Mando Diao och Jean Sibelius gav mersmak

Mando Diao ligger alltjämt etta på Svensktoppen och har just annonserat att man ger sig ut på folkparksturné i sommar med musiken från skivan Infruset. Vinterturnén med albumet var i kortaste laget, men i en TT-intervju öppnar Björn Dixgård för att det kan bli fler låtar på programmet. ”Vi har repat in några nya saker, bland annat en Sibeliustolkning. Det kanske blir mer sånt.” Det gillar jag att höra!

Sibeliustolkningen var faktiskt min största upplevelse under konserten. Bland de sista numren i programmet hade man lagt in den enda låten som inte var hämtad från skivan och inte var tonsatt av duon Norén/Dixgård. Jean Sibelius magiska tonsättning av Gustaf Frödings märkliga dikt ”Säv, säv, susa” ur samlingen ”Nya dikter” från 1894.

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg,
de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!

Låten introducerades som en hyllning till Fröding och Jussi Björling och framfördes med Jussis porträtt som fond. Helt taget ur sitt sammanhang, tyckte någon av recensenterna. Men för mig kan det inte bli mer logiskt. Genom att sjunga in Sibelius tonsättning har Borlängesonen Jussi Björling blivit en del av Frödings konstverk ”Säv, säv, susa”. Åtminstone för den som likt Mando Diao har sina rötter i Borlänge. Det är lika logiskt som att jag och många med mig aldrig helt kommer att kunna skilja ”Det var dans borti vägen” från Helfrid Lamberts melodi och åtminstone höra ett eko av Sven-Erik Magnussons röst när jag läser den.

[Klippet har tagits bort från YouTube]
Hör Jussi sjunga ”Säv, säv, susa” på YouTube!

Om inte Sibelius hade hunnit före och om inte Jussi Björling hade levererat sin odödliga inspelning, tror jag att den hade ingått på skivan ”Infruset” i tonsättning av Norén/Dixgård. Det hör till samma typ av Fröding-texter som man valde att tonsätta till albumet ”Infruset”. Men är man från Borlänge kan man inte runda Jussi Björling.

Tomas Sköld: Tolkningar av dikten Men

Men
Men att evigt krankt betrakta
sina sjuka drag och miner,
se, hur döden lömskt och sakta
härjar oss till grå ruiner,
det är pina utan ände,
spanska stövlar, hjul och stegel
– bäst att le åt sitt elände,
bäst att slå itu sin spegel
Bäst att taga bördan på sig,
le åt åldern, som förtorkar
män till gubbar, bäst att slå sig
fram, så länge hoppet orkar!
Håna livet, när det hånar
kallt och hatfullt: vrid dig, sväng dig
undan ödet, håret grånar,
du är utnött, gå och häng dig!

(Stänk och flikar)

Läs den här dikten, fundera. Vad säger den dig? Lyssna sedan på Mando Diaos tolkning med all sin svärta. Lyssna sedan på Torgny Björks tonsättning med sin galghumor. Visst är det en stor diktare med många dimensioner.

Tomas Sköld: Gustaf och tredjeklassare

För några veckor sedan var jag på Herrhagsskolan i Karlstad och träffade tre klasser med glada och duktiga tredjeklassare. De kunde sin Gustaf och hade många frågor. Min klädsel var tilltalande. Jag kom som jag brukar i Fra Diavolo-slängkappa och hatt. Den ville de veta mer om. Det var imponerande så mycken kunskap som fanns. Ett exempel: ”är det sant att hans syster dog i blodförgiftning?” Jo, det kunde jag bekräfta. Systern Anna dog redan 1869 i den sjukdomen. Efteråt frågade jag läraren Ann-Britt, hur de lärt sig så mycket. Dvd:en om Gustaf Fröding av Susanna Wolf- Söderström är populär och förstås hans dikter.

De fick förstås önska vad jag skulle läsa och då blev det de stora favoriterna Dumt fôlk, Tre kärnger i en backe och Ett gammalt bergtroll.

En timma gick väldigt fort.

Skolan är viktig för Gustafs framtid och man kan börja tidigt.