Fredrik Höglund: Nakenbad vid Brunskogs kyrka?

Någonstans hade jag läst att Fröding inte tänkte sig de retsamma fröknarna i ”Vackert väder” fullt så oskuldsfulla som vi uppfattar dem idag. Snarare tvärt om. Men var hade jag läst det? Ikväll hittade jag svaret i min egen bokhylla.

Vi som idag läser dikten ”Vackert väder” ur Frödings debutsamling ”Gitarr och dragharmonika”, ser nog ungefär samma tavla för vårt inre. Lite olika detaljerad bara, beroende på hur väl vi känner landskapet. Först det underbara naturmåleriet, sedan de retsamma flickorna i båten.

Min personliga bild av ”Vackert väder” är ett collage. Först utsikten man möts av från 61:an mellan Karlstad och Arvika, just när man har kommit över krönet för att ta sats ner mot korsningen vid bensinmacken i Vikene. På andra sidan sjön står hon fortfarande. Brunskogs kyrka, grann som en bondbrud.

Och så utsikten från motsatta stranden, från Skutboudden. Holmar som simmar som vikingaskepp i Värmelns vatten.

Sist båten, med kyrkan i bakgrunden. Men solen steker inte hett över scenen, det är kvällssol. Och i båten sitter inga fnissiga flickor i vita hattar, utan Sven-Ingvars orkester. Långhåriga och med stora polisonger i den vitmålade ekan, för det är omslaget till LP-n ”I Frödingland” som har smugit sig in i min bild.

Hur din bild ser ut vet jag ju inte, men jag tror som sagt inte att den skiljer sig särskilt mycket från min, mer än i detaljer.

Sekelskiftesläsaren däremot, lär ha tillgång till helt andra bilder, som gått förlorade för oss idag. I Knut Warmlands bok ”Den sorgsne skrattarn” hittade jag ikväll det där textstället som jag letat efter så länge. Han citerar Ingvar Holm, litteraturvetare, professor och på 80-talet domare i Kvitt eller dubbelt:

”I fotoateljéerna i slutet av 1800-talet fanns två fonder för porträttmontage, det ena var en båt på studions golv där flickor placerades införda sjömanskrage och mössa. Arrangemanget betecknade ett stadium i erövringen av naturen men också associationen: ensam ombord med lystna karlar. Det andra var ännu mera skabröst, en målad fond av flickor som badade i viken, nakna så när som på punktvis oskärpa i bilden. Istället för ansikten fanns utskurna hål där fotokunderna skulle placera sina ansikten. Fnittriga väninnor beställde foto av sig själva – ’flickor som bada’ och ’flickor i en båt’. [—] Är det flickor som i viken bada / eller är det / flickor i en båt? Alla som läste detta när dikten var ny fick här en känsla av att åka slänggunga. Efter all poetisk verklighet rutschade man in i det mondäna, välbekanta fotoarrangemanget av flickor i mäns uniformer och flickor i viken i lånad nakenhet. [—] Men det är länge sen. De gamla fotofrivoliteterna har lämnat dagens associationer. – Detta skedde redan när seklet var ungt. Därmed upphörde Vackert väder att vara precis den dikt som den var från början.”

Förlusten är väl inte enorm för oss som inte har alla nycklarna till dikten. Den är fortfarande en av de stora i svensk poesi. Men just därför vore det så roligt att få se de där kulisserna!

Vad var det för en bild som dök upp i Frödings huvud strax innan ekan med de tio vita frökenhattarna fram upp bakom vassen?

Och kan det rent av vara så att verklighetens Alice, Frödings förälskelse Hildegard Alstermark, besökte fotografen tillsammans med sina systrar?

Vackert väder

Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Över björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
svävade en sky

Och som jättelika nämndemän,
samlade till häradsting,
stodo skuldra emot skuldra
mörka höjder runt omkring,
och som högtidsklädda långskepp
summo Värmelns holmar fram,
över stäven susa granar,
alar susa över toften,
tallar över akterstam

Gamle Hurra stod på branten
vid sin stugudörr,
kanske i hans gamla hjärta
lyste solen, lyste livet
litet varmare än förr.
Gamle Hurra, gamle Hurra,
kanske tänkte han som jag:
det är ändå skönt att leva
— vilken strålande, orimligt
obeskrivligt vacker dag!

Men vad är det, hör, det fnissar
bortom holmarne vid näset,
vad är det för sällsam låt?
Är det flickor som i viken bada
eller är det
flickor i en båt?
Tio vita frökenhattar
stucko plötsligt fram ur vassen,
just där sundet vidgar sig,
tio skadeglada halsar
skrattade åt mig

Jag blev verkligen förargad
över denna skrattsurpris
men jag rodde ändå ditåt,
mitt i skocken satt ju själva,
själva självaste Alice.
Och jag reste mig i båten
och jag tog ett tag åt mössan,
ett förläget tag,
och jag rodnade och sade:
det är utmärkt vackert väder,
vacker väderlek i dag!

”Mycket sant och mycket snillrikt,
bravo, bravo, bravo, bra,
högst poetiskt, sant och snillrikt,
högst poetiskt, hahaha,”
skreko alla flickorna,
och de öste vatten på mig
och Alice var obarmhärtig,
hennes hjärta var som is,
och jag snubblade i båten
och jag föll på knä och sade
smärtefullt på Cæsars vis:
även du min, även du min,
även du, Alice!

Fredrik Höglund: Herr T och hans efterföljare

Den gångna veckan ramlade jag över två klipp på YouTube som påminde mig om Torgny Björks storhet som Frödingtolkare. Det första är Cajsa-Stina Åkerström filmad av Per-Olof Eriksson under ett framträdande på Kärnåsens hembygdsgård sommaren 2012. Cajsa-Stina sjunger Torgny Björks tonsättning av Frödings ”En uppsalaflicka”. Vackert. Och ganska logiskt, eftersom hon verkar i samma vistradition som både Björk och pappa Fred, vars arv hon förvaltar.

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Det andra klippet var desto mer oväntat. Det är många som har efterlyst en engelskspråkig version av Mando Diaos skiva ”Infruset”, och jag vet att de har lekt med tanken. Textade versioner av ”Strövtåg i hembygden” dök upp tidigt på YouTube, men här var det en version med engelsk sång. Mando Diaos musik och Mike McArthurs översättning ”Roving in My Home District”.

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Men vem sjöng? Jag kollade klippet en gång till och insåg att det faktiskt var själve Herr T som sjöng. Björk, som bland annat genom fyra skivor på 70- och 80-talet levererade Fröding till en generation, tolkar Gustaf Norén och Björn Dixgård, som gav Fröding till deras barn.

Nu frågade jag mig bara vilken relation tonsättarduon Norén-Dixgård har till Torgny Björk. Svaret kom från ett ganska oväntat håll! När ”Roving in My Home District” hamnade på Frödings Facebook-sida hörde mamma Kerstin Bengtsson-Norén av sig med svaret, utan att jag behövde ställa frågan: ”Det var Torgny Björks Frödingtolkningar jag sjöng för Gustaf varje kväll”. Tack Kerstin! Cirkeln är sluten.

Eva Jonsson: Perspektiv på Mando Diaos ändringar i Frödings texter

När bandet Mando Diao släppte sitt album med Frödinglåtar var det många som upprördes av att de på ett flertal ställen hade ändrat lite i texten. Det tycker jag är intressant – och det av flera skäl.

Dels väcker det en nyfikenhet hos mig. Varför ändrade bandet i texterna? Vilka var anledningarna? (för det fanns helt säkert flera) Dels är själva upprördheten i sig lite fascinerande. Tänk att så många faktiskt vet hur det ”egentligen” ska vara! Jag ser här två olika typer av människor framför mig: de som reagerar för att de kan sin Fröding utantill och de som hittar olikheterna genom att hämta Frödings Samlade skrifter ur bokhyllan och med ett ”jaha ja, nu ska vi se” läser med i texten samtidigt som låtarna spelas i bakgrunden.

Tro nu inte att jag är ute efter att förlöjliga den senare sorten – jag är själv en av dem. Delar av mitt avhandlingsprojekt gick ju just ut på att hitta (och rätta) avvikelser från originalmanuskripten. Att rätta Mando Diao har jag dock ingen som helst lust att göra. Och just det är också intressant. Varför upprörs inte jag, som menar att en tryckt text endast duger om den baseras på originalhandskrifter eller den sista av författaren genomsedda versionen?

Mando Diao hade säkert (åtminstone i de allra flesta fall) goda skäl att göra dessa ändringar för att kunna föra fram sina tolkningar till en nutida publik. Vilka anledningarna var och hur resonemangen gick kan bara de själva svara på. Vi andra kan endast spekulera om det och det avstår jag från att göra här.

Istället vill jag försöka att ge lite perspektiv på saken genom att sätta det i relation till hur Frödings texter har behandlats tidigare i historien, men då håller jag mig till bokutgivningen. Hur tidigare tonsättare förhållit sig till texterna låter jag någon annan ta hand om.

Gustaf Fröding själv var en engagerad och observant korrekturläsare – ibland ned till minsta kommatecken. Efter hans död har texterna bearbetats av andra. När dikterna från hospitaltiden skulle ges ut första gången (postumt), gjorde hans systrar Cecilia och Hedda vad de kallade ”en del rättelser”. Det handlade till exempel om att de strök eller bytte plats på rader/ord, lade till strukna ord eller rader, slog samman strofer eller delade upp dem, ändrade påståenden till frågor, eller tvärtom, samt läste eller skrev av fel (det är viss skillnad på ”andar” och ”andra”).

När Ruben G:son Berg senare gav ut samma dikter i Samlade skrifter VII (1921) hade han vissa textkritiska ambitioner. Han kommenterade de handskrivna manuskripten och menade att han, till skillnad mot systrarna, ofta tryckte efter de handskrivna manuskripten trots att det är uppenbart att det i de flesta fallen var systrarnas version som legat till grund för dikterna i utgåvan. Berg korrigerade visserligen några av systrarnas felläsningar, men bidrog även med en hel del egna. Som Germund Michanek uttrycker det i sitt förord till Återkomsten (1964): ”att Berg var en olycklig avskrivare är ju välbekant”. Jag är benägen att hålla med honom.

En utgåva med namnet Samlade skrifter har vanligtvis en viss auktoritet, vilket har fått till följd att senare utgivare har förlitat sig på Bergs utgåva och ofta låtit den ligga till grund för senare utgåvor, varpå samma felaktigheter tryckts om allt sedan tjugotalet.

Ingen utgivare är felfri. Alla bidrar med sina egna felaktigheter trots såväl goda intentioner som stor noggrannhet. Genren spelar förstås stor roll för hur toleranta vi är när det gäller avvikelser. Det är en viss skillnad på vilka anspråk man gör med en utgåva som säger sig utgå från originalmanuskripten jämfört med en moderniserad och mer ”läsarvänlig” utgåva. Situationen spelar också roll, eftersom upplevelsen kan bli olika beroende på om vi läser texten i en bok, eller lyssnar till en tonsättning.

Som jag nyss antytt går det inte att förlita sig på att texterna i Samlade skrifter helt och hållet är av endast Gustaf Frödings hand. Där finns ju inslag som härrör från såväl utgivaren Berg som skaldens systrar. Vems text är det egentligen vi har som utgångspunkt när vi jämför med Mando Diaos tolkningar? När sedan ytterligare en dimension läggs till texten – musiken – får vi kanske helt enkelt tåla att tonsättare och sångare kan behöva ta sig vissa konstnärliga friheter för att nå ut till en publik med sina tolkningar av Gustaf Frödings verk?

Fredrik Höglund: En kärleksvisa – samma visa om och om igen

En gång fick jag för mig att jag skulle räkna hur många versioner av ”Kung Liljekonvalje av dungen” jag kunde hitta på YouTube. Jag slutade räkna när jag kom upp i 22.

Det är inte stor skillnad på de 22 versionerna. Det framförs visserligen av allt från fullstora mans- och kammarkörer via dubbelkvartett ner till fyra finska ynglingar i källaren till ett studenthem. Men i allt väsentligt är det samma musikstycke som framförs – David Wikanders oöverträffade tonsättning, antingen i sättning för manskör eller blandad kör.

Letar man efter ”En kärleksvisa” (den som börjar med ”Jag köpte min kärlek för pengar”) får man ett annat resultat. Sex versioner dök upp, alla mycket olika. Sex kompositörer och sex mycket skilda uttryck.

Vi börjar med en av de största – Torgny Björk, som har gjort otaliga tonsättningar av Frödings dikter. I samband med 150-årsminnet av Skaldens födelse tog han initiativ till en konsert på Nybrokajen 11 i Stockholm. Jazzmusikerna Tommy Koverhult och Bernt Rosengren framför en instrumentalversion av ”En kärleksvisa”:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

På Skeppsbron 11 var det sittande konsertpublik som gällde. När Broken Backs Blues Band tolkar samma dikt görs det inför ett gungande kroggolv:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Det är inte underligt att bluesmusiker har lockats av uttrycket i ”En kärleksvisa”. Några andra som lockats är de mollstämda vispopparna i Fredmans Pistoler, som tagit med dikten på sin skiva ”Korna har fyra magar och så är det också med ensamheten”:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

När Georga (Georg Gustavsson) framför den klingar det mer av skandinaviskt vemod med understöd av Leonard Cohens ”Take this walz”:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Steget fullt ut till vals tog Daniel Stagno när har tonsatte ”En kärleksvisa” till sitt Fröding-album. Stagno själv sitter vid flygeln, medan barytonen Petteri Lehikoinen sjunger artikulerat:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Tonsättaren Karl-Gunnar Svenssons tonsättning har utelämnat texten, och går istället in för att få in Frödings känsla i sitt stycke:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Avslutningsvis – det går också bra att avnjuta ”En kärleksvisa” i Gustaf Frödings tappning:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Tomas Sköld: Gustaf på världsröstdagen

På bokmässan i Göteborg kommer varje år c:a 200 besökare till oss för att de vill Höra en dikt av Gustaf Fröding. De äldre har ofta ett minne av hur en äldre släkting läste Gustaf för dem.
Han hör till de poeter som kan njutas i tre dimensioner; när du läser tyst, när du hör en bra tonsättning eller när du hör någon annan läsa.
Jag har mina favoriter bland röster. När månadens talbok kom till far kollade jag om Ulf Palme var inläsare. Då var jag 10 år. Först många år senare, 1985 närmare bestämt, hörde jag honom läsa Frödings underbara Tröst. Det året var årsboken en kassett framtagen av Knut Warmland och Axel Breitholz. Värd att lyssna på igen och igen. Där finns många andra stora röster från radions arkiv.
1994 kom nästa kassett, den som Fredrik skrev om i sin blogg i går. De fire khärera är mästarna Bertil Carlsson, den nyss bortgångne Stig Torstensson, Urban Andersson och dialektläsningens kung Fridolf Bergström. Jag hörde honom live en enda gång. Mitt politiska ungdomsförbund hade bjudit in honom till Spikgården för julavslutning. Julafta i harrgårsköke oförglömligt. Det var 1961
2007 kom sedan Håkan Hagegårds urval Hör Fröding som årsbok och CD. Där återkommer Fridolf och många andra klassiska röster.
Men kvinnorna som recitatörer får vänta till jubileumsårets Guschelôv för Gustaf. Men då är de sex stycken. Carina Ekman får representera dem. Nu är den ju på mål. Därför saknas min mångåriga önskediktskollega Barbro Järliden – drottningen av Saba.
På den CD:n finns en annan kär vän – Per Elam. För mig är han alltid förknippad med Nypenrosa.
En annan röst som saknas av dialektskälet är Rikard Wolf. Hans En ghasel på födelsedagen 22 augusti 2010, kan jag återskapa i minnet när som helst.
Och det är nog de rösterna, de djupa och varma som Ulf Palmes och Rikards, som betyder mest för mig.

Fredrik Höglund: Loppislycka med Trotzig och Michanek

Min första årsbok var ett kassettband. Det kunde inte ha börjat bättre: ”Fire khärer läser Fröding”. Bondskt och grovt burleskt. De fyra karlarna var Urban Andersson, Fridolf Bergström, Bertil Ringsåker Carlsson och Stig Torstensson, som läste ett urval ur ”Räggler å paschaser”.

Böckerna som följde gjorde klart för mig att Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie handlade om en varierad utgivning kring en mångsidig skald. Först kom ”Klipp av Hans Sax”, med urval av Frödings journalistiska alster, följd av en återutgivning av Olle Holmbergs ”Frödings mystik” från 1921 och essäsamlingen ”Jag! Utropar Fröding”.

Även min femte Fröding-årsbok var en återutgivning, nämligen Ove Mobergs sedan länge slutsålda klassisker ”Gustaf Fröding och Karlstad”. Vid det laget stod det klart för mig att jag inte bara såg fram emot framtida årgångar som skulle komma i brevlådan på hösten. Jag visste även att jag måste skaffa mig alla tidigare årsböcker!

Det har inte varit något systematiskt letande, men enträget och ibland tröstlöst. Det man redan har dyker upp hela tiden. Det ljusblåa andrabanket av Gustaf Frödings bibliografi känner jag igen på tjugo meters håll i en banankartong på en loppis. Om jag hade köpt alla jag hittat genom åren skulle de ha fyllt en egen bokhylla.

Andra kommer jag nog aldrig att hitta, som kassettbandet med dikt och musik från 1985.

De knepigaste att hitta är såklart de lägsta numren från tidigt 70-tal. Jag har ingen exakt kunskap om sällskapets medlemsutveckling genom åren, men jag gissar att årsbokens upplaga var något mindre innan Det var dans bort i vägen-effekten hade gett ordentligt utslag.

Men i lördags gjorde jag en riktigt lyckad loppisturné. Medan sonen tillbringade förmiddagen på barnkalas med bowling och burgare kunde jag i lugn och ro finkamma bokhyllorna på Karlstads loppisar och kom hem med två efterlängtade årsböcker.
Nummer två från 1970 var kanske den mest oväntade och därför största trofén. Men den som inte kunde låta sig vänta på att bli läst var nummer fem från 1973, Germund Michaneks ”Skalden och sköterskan, en bok om Gustaf Fröding och Signe Trotzig”.

Signe Trotzig var Frödings privatsjuksköterska från utskrivningen från Uppsala hospital fram till hans död i egna hemmet på Djurgården i Stockholm. I stort sett varje vecka rapporterade syster Signe till sin uppdragsgivare Cecilia Fröding om hur patientens vardag gestaltade sig.

I Germund Michaneks brevurval berättar hon om hur Fröding rör sig in och ut ur skuggorna, om uppskattade vänbesök av Karlfeldt och om plötsligt uppflammande skaparglöd innan döden slutligen befriade den plågade skalden.
Som tur är finns fortfarande några luckor kvar att fylla i bokhyllan. Förhoppningsvis väntar även upptäckter av nya sidor hos Fröding. Även om få skribenter har umgåtts så intimt med Fröding, som Signe Trotzig och Germund Michanek.

13906_10151456623468075_623927541_n[1]

Fredrik Höglund: Mando Diao och Jean Sibelius gav mersmak

Mando Diao ligger alltjämt etta på Svensktoppen och har just annonserat att man ger sig ut på folkparksturné i sommar med musiken från skivan Infruset. Vinterturnén med albumet var i kortaste laget, men i en TT-intervju öppnar Björn Dixgård för att det kan bli fler låtar på programmet. ”Vi har repat in några nya saker, bland annat en Sibeliustolkning. Det kanske blir mer sånt.” Det gillar jag att höra!

Sibeliustolkningen var faktiskt min största upplevelse under konserten. Bland de sista numren i programmet hade man lagt in den enda låten som inte var hämtad från skivan och inte var tonsatt av duon Norén/Dixgård. Jean Sibelius magiska tonsättning av Gustaf Frödings märkliga dikt ”Säv, säv, susa” ur samlingen ”Nya dikter” från 1894.

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.

De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.

De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.

De stucko en ögonsten med tagg,
de kastade smuts i en liljas dagg.

Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!

Låten introducerades som en hyllning till Fröding och Jussi Björling och framfördes med Jussis porträtt som fond. Helt taget ur sitt sammanhang, tyckte någon av recensenterna. Men för mig kan det inte bli mer logiskt. Genom att sjunga in Sibelius tonsättning har Borlängesonen Jussi Björling blivit en del av Frödings konstverk ”Säv, säv, susa”. Åtminstone för den som likt Mando Diao har sina rötter i Borlänge. Det är lika logiskt som att jag och många med mig aldrig helt kommer att kunna skilja ”Det var dans borti vägen” från Helfrid Lamberts melodi och åtminstone höra ett eko av Sven-Erik Magnussons röst när jag läser den.

[Klippet har tagits bort från YouTube]
Hör Jussi sjunga ”Säv, säv, susa” på YouTube!

Om inte Sibelius hade hunnit före och om inte Jussi Björling hade levererat sin odödliga inspelning, tror jag att den hade ingått på skivan ”Infruset” i tonsättning av Norén/Dixgård. Det hör till samma typ av Fröding-texter som man valde att tonsätta till albumet ”Infruset”. Men är man från Borlänge kan man inte runda Jussi Björling.

Tomas Sköld: Tolkningar av dikten Men

Men
Men att evigt krankt betrakta
sina sjuka drag och miner,
se, hur döden lömskt och sakta
härjar oss till grå ruiner,
det är pina utan ände,
spanska stövlar, hjul och stegel
– bäst att le åt sitt elände,
bäst att slå itu sin spegel
Bäst att taga bördan på sig,
le åt åldern, som förtorkar
män till gubbar, bäst att slå sig
fram, så länge hoppet orkar!
Håna livet, när det hånar
kallt och hatfullt: vrid dig, sväng dig
undan ödet, håret grånar,
du är utnött, gå och häng dig!

(Stänk och flikar)

Läs den här dikten, fundera. Vad säger den dig? Lyssna sedan på Mando Diaos tolkning med all sin svärta. Lyssna sedan på Torgny Björks tonsättning med sin galghumor. Visst är det en stor diktare med många dimensioner.

Tomas Sköld: Gustaf och tredjeklassare

För några veckor sedan var jag på Herrhagsskolan i Karlstad och träffade tre klasser med glada och duktiga tredjeklassare. De kunde sin Gustaf och hade många frågor. Min klädsel var tilltalande. Jag kom som jag brukar i Fra Diavolo-slängkappa och hatt. Den ville de veta mer om. Det var imponerande så mycken kunskap som fanns. Ett exempel: ”är det sant att hans syster dog i blodförgiftning?” Jo, det kunde jag bekräfta. Systern Anna dog redan 1869 i den sjukdomen. Efteråt frågade jag läraren Ann-Britt, hur de lärt sig så mycket. Dvd:en om Gustaf Fröding av Susanna Wolf- Söderström är populär och förstås hans dikter.

De fick förstås önska vad jag skulle läsa och då blev det de stora favoriterna Dumt fôlk, Tre kärnger i en backe och Ett gammalt bergtroll.

En timma gick väldigt fort.

Skolan är viktig för Gustafs framtid och man kan börja tidigt.