När bandet Mando Diao släppte sitt album med Frödinglåtar var det många som upprördes av att de på ett flertal ställen hade ändrat lite i texten. Det tycker jag är intressant – och det av flera skäl.

Dels väcker det en nyfikenhet hos mig. Varför ändrade bandet i texterna? Vilka var anledningarna? (för det fanns helt säkert flera) Dels är själva upprördheten i sig lite fascinerande. Tänk att så många faktiskt vet hur det ”egentligen” ska vara! Jag ser här två olika typer av människor framför mig: de som reagerar för att de kan sin Fröding utantill och de som hittar olikheterna genom att hämta Frödings Samlade skrifter ur bokhyllan och med ett ”jaha ja, nu ska vi se” läser med i texten samtidigt som låtarna spelas i bakgrunden.

Tro nu inte att jag är ute efter att förlöjliga den senare sorten – jag är själv en av dem. Delar av mitt avhandlingsprojekt gick ju just ut på att hitta (och rätta) avvikelser från originalmanuskripten. Att rätta Mando Diao har jag dock ingen som helst lust att göra. Och just det är också intressant. Varför upprörs inte jag, som menar att en tryckt text endast duger om den baseras på originalhandskrifter eller den sista av författaren genomsedda versionen?

Mando Diao hade säkert (åtminstone i de allra flesta fall) goda skäl att göra dessa ändringar för att kunna föra fram sina tolkningar till en nutida publik. Vilka anledningarna var och hur resonemangen gick kan bara de själva svara på. Vi andra kan endast spekulera om det och det avstår jag från att göra här.

Istället vill jag försöka att ge lite perspektiv på saken genom att sätta det i relation till hur Frödings texter har behandlats tidigare i historien, men då håller jag mig till bokutgivningen. Hur tidigare tonsättare förhållit sig till texterna låter jag någon annan ta hand om.

Gustaf Fröding själv var en engagerad och observant korrekturläsare – ibland ned till minsta kommatecken. Efter hans död har texterna bearbetats av andra. När dikterna från hospitaltiden skulle ges ut första gången (postumt), gjorde hans systrar Cecilia och Hedda vad de kallade ”en del rättelser”. Det handlade till exempel om att de strök eller bytte plats på rader/ord, lade till strukna ord eller rader, slog samman strofer eller delade upp dem, ändrade påståenden till frågor, eller tvärtom, samt läste eller skrev av fel (det är viss skillnad på ”andar” och ”andra”).

När Ruben G:son Berg senare gav ut samma dikter i Samlade skrifter VII (1921) hade han vissa textkritiska ambitioner. Han kommenterade de handskrivna manuskripten och menade att han, till skillnad mot systrarna, ofta tryckte efter de handskrivna manuskripten trots att det är uppenbart att det i de flesta fallen var systrarnas version som legat till grund för dikterna i utgåvan. Berg korrigerade visserligen några av systrarnas felläsningar, men bidrog även med en hel del egna. Som Germund Michanek uttrycker det i sitt förord till Återkomsten (1964): ”att Berg var en olycklig avskrivare är ju välbekant”. Jag är benägen att hålla med honom.

En utgåva med namnet Samlade skrifter har vanligtvis en viss auktoritet, vilket har fått till följd att senare utgivare har förlitat sig på Bergs utgåva och ofta låtit den ligga till grund för senare utgåvor, varpå samma felaktigheter tryckts om allt sedan tjugotalet.

Ingen utgivare är felfri. Alla bidrar med sina egna felaktigheter trots såväl goda intentioner som stor noggrannhet. Genren spelar förstås stor roll för hur toleranta vi är när det gäller avvikelser. Det är en viss skillnad på vilka anspråk man gör med en utgåva som säger sig utgå från originalmanuskripten jämfört med en moderniserad och mer ”läsarvänlig” utgåva. Situationen spelar också roll, eftersom upplevelsen kan bli olika beroende på om vi läser texten i en bok, eller lyssnar till en tonsättning.

Som jag nyss antytt går det inte att förlita sig på att texterna i Samlade skrifter helt och hållet är av endast Gustaf Frödings hand. Där finns ju inslag som härrör från såväl utgivaren Berg som skaldens systrar. Vems text är det egentligen vi har som utgångspunkt när vi jämför med Mando Diaos tolkningar? När sedan ytterligare en dimension läggs till texten – musiken – får vi kanske helt enkelt tåla att tonsättare och sångare kan behöva ta sig vissa konstnärliga friheter för att nå ut till en publik med sina tolkningar av Gustaf Frödings verk?

En gång fick jag för mig att jag skulle räkna hur många versioner av ”Kung Liljekonvalje av dungen” jag kunde hitta på YouTube. Jag slutade räkna när jag kom upp i 22.

Det är inte stor skillnad på de 22 versionerna. Det framförs visserligen av allt från fullstora mans- och kammarkörer via dubbelkvartett ner till fyra finska ynglingar i källaren till ett studenthem. Men i allt väsentligt är det samma musikstycke som framförs – David Wikanders oöverträffade tonsättning, antingen i sättning för manskör eller blandad kör.

Letar man efter ”En kärleksvisa” (den som börjar med ”Jag köpte min kärlek för pengar”) får man ett annat resultat. Sex versioner dök upp, alla mycket olika. Sex kompositörer och sex mycket skilda uttryck.

Vi börjar med en av de största – Torgny Björk, som har gjort otaliga tonsättningar av Frödings dikter. I samband med 150-årsminnet av Skaldens födelse tog han initiativ till en konsert på Nybrokajen 11 i Stockholm. Jazzmusikerna Tommy Koverhult och Bernt Rosengren framför en instrumentalversion av ”En kärleksvisa”:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

På Skeppsbron 11 var det sittande konsertpublik som gällde. När Broken Backs Blues Band tolkar samma dikt görs det inför ett gungande kroggolv:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Det är inte underligt att bluesmusiker har lockats av uttrycket i ”En kärleksvisa”. Några andra som lockats är de mollstämda vispopparna i Fredmans Pistoler, som tagit med dikten på sin skiva ”Korna har fyra magar och så är det också med ensamheten”:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

När Georga (Georg Gustavsson) framför den klingar det mer av skandinaviskt vemod med understöd av Leonard Cohens ”Take this walz”:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Steget fullt ut till vals tog Daniel Stagno när har tonsatte ”En kärleksvisa” till sitt Fröding-album. Stagno själv sitter vid flygeln, medan barytonen Petteri Lehikoinen sjunger artikulerat:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Tonsättaren Karl-Gunnar Svenssons tonsättning har utelämnat texten, och går istället in för att få in Frödings känsla i sitt stycke:

[Klippet har tagits bort från YouTube]

Avslutningsvis – det går också bra att avnjuta ”En kärleksvisa” i Gustaf Frödings tappning:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.