Gustaf Fröding (1860-1911) är den av nittiotalets lyriker som nått den största publiken. Hans attityd är mycket folklig, för sin tid rent av märkligt demokratisk och det var dikterna med värmländska folkmotiv som gjorde honom populär.

Han är också en av våra mest självutlämnande diktare. När han skriver om sin ensamhet, sin olyckliga kärlek, sitt grubbel över livsgåtorna, då formulerar han erfarenheter som många känner igen. Och hur han formulerar dem!

I den svenska lyriken har ingen överträffat Fröding i fråga om orden, musikaliteten eller versens smidiga rytm. Hans strofer löper lika ledigt som prosa, han behöver aldrig hemfalla åt onaturlig ordföljd eller poetiska klichéer. Hans tekniska mästerskap, hans mänskliga medkänsla och hans allt förlåtande humor har gjort honom till en av de mest älskade svenska diktarna.