Lyrikpriset till Eva Runefelt och Malte Persson

Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris för åren 2020 och 2021 tilldelas författarna Eva Runefelt och Malte Persson. Eva Runefelt tilldelas priset för en uthållig poetisk gärning präglad av precision och koncentration på det sköra varandet i världen. Malte Persson tilldelas priset för en poesi präglad av en respektlös lek med lyrikens former och ett tankedjup av stort allvar.
Prissumman uppgår till 25 000 kronor och priset utdelas i samband med Frödingdagarna på Alster i samband med firandet av skaldens födelsedag den 22 augusti.
Om pristagarna:

Eva Runefelt

Författarlexikonet Alex berättar att Eva Runefelt är uppväxt i Täby utanför Stockholm. Hon har bedrivit universitetsstudier i bland annat filosofi vid Stockholms universitet. Utöver att ha arbetat som vårdbiträde, hemsamarit och studiecirkelledare har hon varit medarbetare i Bonniers Litterära Magasin, där hon hade en egen krönika. Hon är även verksam som konstkritiker. Efter att ha varit bosatt i Munkfors, Värmland, bor Eva Runefelt numera i Stockholm.
Eva Runefelt debuterade 1975 med romanen ”I svackan”, som skildrar en ung kvinnas mognadsprocess. 1994 publicerade hon den lovordade novellsamlingen ”Hejdad tid”. Runefelt har emellertid främst gjort sig känd som modernistisk lyriker. Den första samlingen kom, liksom debutromanen, 1975 och bar titeln ”En kommande tid av livet”. Denna följdes av ”Åldriga och barnsliga trakter” (1978), ”Augusti” (1981), ”Ur mörkret” (1983) och ”Längs ett oavslutat ögonblick” (1986).
Efter ett 11-årigt lyrikuppehåll återkom hon 1997 med ”Mjuka mörkret”, en diktsamling präglad av tankar om döden. Samlingen är indelad i fyra avdelningar som rör sig från liv till död och tillbaka till liv igen. I ”Mjuka mörkret” framträder döden inte som någonting på andra sidan en gräns, utan något som hela tiden finns kring och med oss. Boken mottogs av en entusiastisk kritikerkår och Eva Runefelt hyllades som en av våra mest betydande poeter.
”I djuret” (2001) knyter an till Runefelts tidigare diktsamlingar, men handlar inte om döden så mycket som ögonblicket och förnimmelsen. Diktsamlingen är förvisso vemodig, men kretsar framförallt kring den närvaro som levandet, trots allt, erbjuder.
Diktsamlingen ”I ett förskingrat nu” (2007) rör sig över tid och rum. Poeten samtalar med Horatius, Van Gogh och Strindberg, bland andra. Genom att tänka sig in i andra varelser och ting och låta deras minnen vistas i och passera genom sig, vill poeten skingra nuet.
I Eva Runefelts dikter finns inte fasta gränser, inte heller någon linjär, kronologisk tid. Därmed inte sagt att hon bryter sönder språket på ett dadaistiskt eller konkretistiskt sätt. Hon har realistiska ambitioner, mystifierar aldrig, tar nästan alltid sin utgångspunkt i en identifierbar miljö: ett rum, en gata eller allra helst naturen. En öppen, orädd, icke aggressiv inställning till mångfald och föränderlighet är typisk för hennes poesi. Färger spelar stor roll i dikterna och bilderna flödar. Med egna syntaktiska regler vänder hon ut och in på meningsbyggnad och beskriver på så sätt nya orsakssammanhang.

Malte Persson

Malte Persson är född och uppvuxen i Göteborg, men numera bosatt i Berlin. Han har skrivit litteraturkritik i Göteborgs-Posten och i Expressen och publicerat essäer och skönlitterära texter i en mängd tidskrifter. Persson har också verkat som översättare och exempelvis översatt verk av Francis Ponge, Thomas Kling och Rainer Maria Rilke.
Malte Persson debuterade 2002 med ”Livet på den här planeten”, en volym som fått beteckningen roman men som sätter sig över alla romankonstens konventioner. Här finns vare sig intrig, romankaraktärer eller miljöbeskrivningar, bara Malte själv och ett sanslöst ordfyrverkeri. ”Om det funnes en litterär tävling om största möjliga mängd ord, idéer och tankar på minsta möjliga sidantal skulle Malte Persson definitiv kvala in”, skrev Eva Johansson i Svenska Dagbladet (2002-08-23). Bäst skulle kanske denna roman – eller möjligen prosadikt – kunna beskrivas som en bitvis ironisk, bitvis melankolisk tidsbild där Persson gett sig i kast med att försöka skildra olika sidor av ett allmänt sönderfall.
Diktsamlingen ”Apolloprojektet” (2004) kan även den ses som ett postmodernistiskt språkexperiment. Även här leks det friskt med ord och bokstäver och associationsrikedomen är påtaglig. Persson ger dikterna olika form: vissa är utformade som e-postmeddelanden och andra som prosalyrik eller klassiska dikter. Själva titeln syftar på det Apolloprojekt som amerikanarna ägnade sig åt under åren 1961-72 och där ett av de främsta målen var att landsätta en människa på månen. I diktsamlingen är det Persson som reser till månen och dikterna handlar om ensamhet, barndomen och så då rymden och månen.
”Edelcrantz förbindelser” (2008) är en historisk roman om Abraham Niclas Edelcrantz. Kortromanen ”Om Ofissim” (2016) är en biografi över en filosofiskt lagd poet och uppfinnare i sekelskiftets Paris.
Diktsamlingen ”Till dikten” (2018) säger sig vara en diktbok tillägnad poesin. Utgångspunkten är pessimistisk. Varför ska man skriva och läsa poesi när det är så mirakulöst få som bryr sig om den? Dikterna handlar om just dikten och många av dess svårigheter, men är också ett motvilligt försvarstal till den.
”Boken är ett metapoetiskt äventyr, proppfullt av mer eller mindre synliga blinkningar till poesihistorien. Men framför allt är den en humoristisk uppgörelse med poesins prekära plats i vår tid”, skriver Magnus Bremer i en anmälan i Dagens Nyheter (2018-03-16).
Om den senaste boken ”Undergången” 2021 frågar Lars Hermansson på SR P1:s Kulturnytt att om det finns en skillnad mellan en rimsmed och en poet? En versifikatör och en ordkonstnär? Eftersom de förminskande glosorna existerar, antar jag att skillnaden i alla fall kan finnas. Att orden hjälper, eller förleder oss, att se den.
Den allmänna föreställningen är förstås att rimsmeden och versifikatören inte lyckas loda de existentiella djupen på samma sätt som en riktig poet. Men om man inte tror att det finns några djup att loda? Att poesi ytterst är en skrivbordskonstruktion.

En parkfantasi – Magnskog-Alster via Istanbul

Frödingdagarna 2018 gästades av konstnären Maria Andersson, som hade fördjupat sig i historien om hur Gustaf Frödings dikt ”Tre trallande jäntor” tagit sig, med hjälp av Felix Körlings tonsättning, ända till Istanbul. Sedan dess har Maria återvänt till Alster och till Frödings dikt flera gånger.

Med stöd av Region Värmlands projekt ”Artist in Recidence Värmland” har Maria skapat ett nytt konstverk, ”En parkfantasi”, som är en ”platsspecifik ljudpromenad i fyra kapitel”. Konstverket finns på webbplatsen www.parkfantasi.se och är tänkt att upplevas på fyra olika platser i parken kring Alsters herrgård, eller hemma hos lyssnaren. Oavsett var man befinner sig lyssnar man med hjälp av sin mobiltelefon eller dator.

Gå till www.parkfantasi.se och lyssna på konstverket!

I samband med konstverkets vernissage arrangerades ett panelsamtal i herrgårdsparken. Utöver konstnären Maria Andersson själv, deltog Gustaf Fröding-sällskapets vice ordförande Fredrik Höglund och poeten Sara Falkstad. Samtalet kom att handla om så skilda saker som gränsen mellan natur och kultur, Frödings diktning, ungdomsnöjen på 1880-talet och turkiskt supporterkultur. Vernissagen avslutades med en konsert av duon Lerin-Hystad, som framförde ett stycke där parkens träd var med och styrde instrumenten.  

På Region Värmlands webbplats finns mer information om konstverket ”En parkfantasi” och projektet ”AiR Värmland”:

En parkfantasi på Alsters herrgård. Filmat vernissagesamtal (9 juni 2021)
En parkfantasi på Alsters herrgård sommaren 2021 (18 maj 2021)
AiR Värmland på Alsters Herrgård (31 maj 2021)

Mer information om Maria Andersson finns på webbplatsen www.mariaandersson.net

Torgny Björk till minne

Torgny BjörkTrubaduren, tonsättaren och Frödingmedaljören Torgny Björk har gått ur tiden. Han föddes 1938 i Stockholm och intresset för visdiktning växte sig starkt på tidigt 60-tal, när han lärde känna både Cornelis Vreeswijk, som han delade klass med på socialhögskolan och Fred Åkerström. Han blev tillsammans med dem en del av den starka visscenen under 1960-och 70-talen. Som trubadur gjorde han sig ett namn som Herr T och han framträdde under många år med gruppen Herr T och hans Spelmän.

I förordet till notboken Gustaf Fröding, 30 dikter med musik av Torgny Björk (Stockholm: Författarförlaget, 1979) berättar Torgny Björk att hans intresse för att ge melodier till Gustaf Frödings dikter började som en utmaning från en vän som tyckte att Skalden Wennerbom, med sin komplicerade uppbyggnad, verkade vara en närmast omöjlig dikt att tonsätta. Björk tog sig an utmaningen med entusiasm och just tonsättningen av Skalden Wennerbom hör till hans mest älskade. Han hade med detta vänt blicken mot Fröding och det skulle bli många fler tonsättningar av hans dikter.

Min egen personliga relation till Torgny Björk fick sin start på sent 80-tal, när min far Urban Andersson var med och arrangerade en Frödingfest i Mangskog, där det stående inslaget under några år var min farfar Anders Anderssons Frödingspel, som sattes upp och spelades med lokala Frödingentusiaster. På en av kvällarna där uppträdde Torgny Björk för ett så knökfullt hus som det kunde bli i Mangskog på 80-talet. Han framförde sitt eget mycket uppskattade Frödingprogram och deltog därefter ända långt in på småtimmarna i spontan allsång i Hembygdsgården. När han handtackade för kvällen tryckte han ett kassettband, som ju var det som gällde då, i handen på pappa.

Den kassetten, med inspelningar av Björks tonsättningar där han själv sjöng tillsammans med Jeja Sundström, gick varm hemma. För min del blev det en introduktion till en del av Frödings diktning som jag innan det inte var särskilt bekant med. Torgny Björk hade under åren utvecklats till en beläst Frödingkännare och hans tonsättningar har satt ljuset på många av de dikter som inte hör till Frödings mest kända och lästa. Så även om vi hittar en tonsättning av En Kärleksvisa bland hans visskatt, finns det även möjlighet att t.ex. både stifta bekantskap med Stadens Löjtnantoch följa med på Lycklandsresan. Visor som Tröst och Elin i Hagen får man idag betrakta som visklassiker och de återfinns inte sällan i böcker med svenska visor.

Torgny Björk tilldelades Frödingmedaljen 1980 och det är mycket lätt att förstå varför när man hör hur han med stor musikalitet, med sin karakteristiska starka stämma och sin stora förståelse för de melodier som det känns som om han mejslade fram ur Frödings dikter, framför sina tonsättningar. Han satte sin egen färg på en mindre belyst del av Frödings diktskatt. För den gärningen kommer han alltid att vara en del av Frödings kulturarv och som sådan saknad men framför allt älskad.

Johan Andersson
Styrelseledamot i Gustaf Fröding-sällskapet

 

Gustaf Fröding-sällskapet sörjer sin hedersordförande Kjell Fredriksson

Gustaf Fröding-sällskapets hedersordförande Kjell Fredriksson har avlidit. Kjell var en bärande del sällskapets styrelse under flera decennier. 2012 utnämndes han till hedersordförande och var aktiv i styrelsearbetet in i det sista. Barbro Järliden tecknar, tillsammans med Ingemar Eliasson och Björn Sandborgh, minnet av en kär vän och kollega.

Hedersordförande Kjell Fredriksson vid Gustaf Fröding-sällskapets årsmöte 2012

Hedersordförande Kjell Fredriksson vid årsmötet 2012

Bort gå de, stumma skrida de

en efter en till skuggornas värld…

Det är ingen händelse att jag börjar denna text med Verner von Heidenstams dikt Gustaf Frödings jordafärd. Dikten för tankarna till att en gestalt av stora mått gått ur tiden. I det här fallet gäller det en lärdomsgigant på många områden också när det gäller Gustaf Fröding: Kjell Fredriksson i Karlstad är död. Att Kjell och hans fru Eva, framstående bibliotekarie, dött denna vår under två månader är ofattbart.

Kjell Fredriksson föddes i Bäckefors i Dalsland, ett landskap han aldrig slutade att tycka om. Hemorten var Dals Ed, där han växte upp som ende sonen i ett lantbrukarhem. I hemmet rådde trygghet och kärlek. Tidigt kom han att intressera sig för böcker och idrott, inriktningar som präglade hans vuxna liv. Han tog studenten och studerade sedan vid Göteborgs universitet. Efter examen var Kjell aktiv inom Sveriges Förenade studentkårer, där han 1967 fick i uppdrag att åka till Karlstad för att starta studentkåren vid den nyöppnade högskolefilialen. Efter några år som utredningssekreterare på Saco och AMS i Stockholm återvände han på tidigt 1970-tal till Karlstad, först som kultursekreterare och sedan som kulturchef i Karlstads kommun. I hela 31 år arbetade han inom kommunen och satte djupa spår inom kommunens olika verksamhetsområden. Den 1 juli 2002 gick Kjell i pension. Men han slutade inte att arbeta för kulturen, litteraturen och sidointresset idrotten.

Värmlands idrottshistoriska sällskap drog nytta av hans goda minne och berättartalang. Han var en ofta anlitad föredragshållare, innehade flera ordförandeposter och i Gustaf Fröding-sällskapet var han en engagerad och drivande ordförande. 2012 blev han hedersordförande.

Redan på 1970-talet började Kjell att samla på citat, så småningom kom han att kalla sina månatliga utskick till vännerna för ”Bra sagt – nå´t att tänka på”. När jag bläddrar i min nu välfyllda pärm kom det sista utskicket den 9 april i år med utgåva nummer 138. Detta samlande resulterade i en liten fin bok (2017) med titeln ”Författare okänd”– alltså bra sagt av en anonym person. Detta leder oss in på Kjell Fredrikssons författarskap. Debuten kom sent, han var 78 år: ”Minnenas långrev” 2015 och ”Ny minneslångrev” 2017, böcker som fick fina recensioner och resulterade i Föreningen Vämlandslitteraturs debutantpris. Ytterligare en bok hann han med, ”Stadgenörden” med nyttiga tips och anekdoter från hans långa erfarenhet av föreningsstyrelser.

Anekdoter, ja, Kjells huvud var fyllt av goda historier. Inget kalas blev misslyckat när Kjell var med. För alla tillfällen, kalas lika mycket som sammanträden, fanns plats för ett gott skratt.

En god, klok, generös vän med stor integritet har lämnat oss. Vi konstaterar med Heidenstam: ”Förunderligt stort är ett människoöde…”

Barbro Järliden, hedersledamot
Ingemar Eliasson, hedersordförande
Björn Sandborgh, ordförande

Styrelsen har formerat sig för 2021

Vid årsmötet 25 mars omvaldes Björn Sandborgh som Gustaf Fröding-sällskapets ordförande för ytterligare ett år. Även ledamöterna Tomas Sköld, Magnus Henrichson, Birgitta Rosén, Gunilla Otto, Kerstin Thompson och Olle Österling fick förnyat förtroende av årsmötet och omvaldes på två år. Ny i styrelsen från och med i år är Mariana Eriksson.

När styrelsen konstituerade sig vid sitt sammanträde 6 maj gjordes en del  justeringar jämfört med förra året. Nya ledamoten Mariana Ericsson kliver in som sällskapets kassör. Mariana efterträder Birgitta Rosén, som dock behåller delar av sitt gamla uppdrag och fortsätter som ansvarig för vårt medlemsregister. Samtidigt lämnar Tomas Sköld över rollen som vice ordförande till Fredrik Höglund.

Därmed har styrelsen följande sammansättning under verksamhetsåret 2021 och fram till årsmötet 2022:

  • Björn Sandborgh, ordförande
  • Fredrik Höglund, vice ordförande
  • Magnus Henrichsonsekreterare
  • Mariana Ericsson, kassör
  • Birgitta Rosén, medlemsansvarig
  • Johan Andersson
  • Malin Biller
  • Anders Hjertén
  • Miriam Kaukosalo
  • Gunilla Otto
  • Tomas Sköld
  • Kerstin Thompson
  • Anne-Marie Urelid
  • Olle Österling

Utöver styrelsen deltar hedersordförande Kjell Fredriksson och hedersledamoten Barbro Järliden i styrelsenarbetet.

Här finns aktuella kontaktuppgifter till styrelsen.

Årsmöte i Gustaf Fröding-sällskapet 25 mars

Medlemmarna i Gustaf Fröding-sällskapet kallas till årsmöte 2021 den 25:e mars klockan 18.00. 

Årsmöteshandlingar

Kompletta årsmöteshandlingar kan du ladda ner här!

Enligt våra stadgar ska kallelse och årsmöteshandlingarna skickas ut via e-post till sällskapets medlemmar. I år har vi garderat och skickat dem med posten till samtliga medlemmar och dessutom digitalt till de medlemmar vars e-postadresser vi har i medlemsregistret.

Om du inte fick någon e-post? Meddela i så fall din adress till medlem@frodingsallskapet.se, så kompletterar vi registret.

Delta i årsmötet

I år hålls årsmötet helt digitalt. Du kan ansluta till mötet på två sätt:

  • Länk till Teams: http://bit.do/froding2021
  • Ring till telefonnummer 08-505 218 52 och ange id-kod: 424 693 272# när du så blir uppmanad.

Du är själv ansvarig för att din utrustning och dina inställningar fungerar.

Dagordning

  1. Årsmötet öppnas
  2. Frågan om årsmötet utlysts i laga ordning
  3. Val av mötesordförande och mötessekreterare
  4. Val av två protokolljusterare jämte ordföranden
  5. Godkännande av föredragningslistan
  6. Genomgång av verksamhetsberättelse och årsredovisning för år 2020
  7. Revisionsberättelse för 2020
  8. Fastställande av resultat- och balansräkning samt disposition av resultat
  9. Beslut om ansvarsfrihet för ordförande och ledamöter i styrelsen
  10. Fastställande av verksamhetsplan för år 2021
  11. Fastställande av medlemsavgift för år 2022
  12. Fastställande av antalet styrelseledamöter
  13. Val av ordförande för år 2021, till och med årsmötet 2022
  14. Val av ledamöter på två år till och med årsmötet 2023
  15. Val av två revisorer jämte en ersättare för år 2021, till och med årsmötet 2022
  16. Val av valberedning för år 2021, till och med årsmötet 2022
  17. Information och aktiviteter 2021
  18. Övriga frågor
  19. Avslutning

Förslag till beslut

8. Styrelsen föreslår att årets vinst för 2020, kr 56 693 kr, överföres i ny räkning
10. Godkänna framlagt förslag
11. Oförändrad medlemsavgift. 200 kr enskild medlem, 300 kr familjemedlem, 3000 kr ständig medlem, ungdom 100 kr.
12. Förslag 13 ledamöter + ordförande
13. Björn Sandborgh föreslås för omval
14. Tomas Sköld, Magnus Henrichson, Birgitta Rosén, Gunilla Otto, Kerstin Thompson, Olle Österling samt Mariana Eriksson
15. Omval av Lars Lingsell och Nils Jansson som revisorer med Per Viker som suppleant
16. Omval av Magnus Henrichson, Anna Sandborgh och Fredrik Höglund.

Jul hos Frödings i Kristinehamn

Fröding 1870_ 10 år- Hög-2Gustaf Fröding var ensam bror bland fyra systrar. För att väga upp systrarnas påverkan ordnade pappa Ferdinand så att Gustaf fick en jämnårig pojke till lekkamrat. Hur urvalskriterierna såg ut vet vi inte, men löjtnant Fröding tipsades av en av sina vänner i missionsförsamlingen, om att en pojke vid namn Adolf Lundbom kunde ha god inverkan på sonen. Tack vare honom har vi fått några unika inblickar i det frödingska familjelivet i Kristinehamn i slutet av 1860-talet.

Efter en lite tveksam inledning fann de två pojkarna varandra och de blev snabbt bästa vänner. De lekte från morgon till kväll och periodvis bodde Adolf Lundbom hemma hos Frödings, som ett slags fosterbror till Gustaf. Faktum är att hela familjen Fröding tog lille Adolf till sitt hjärta och han delade inte bara deras vardag, utan hade en självklar roll även i årets stora högtider. I en intervju i Karlstads-Tidningen har han berättat om Frödings julförberedelser.

Trots att familjen Fröding bodde mitt i stan hade de faktiskt en egen skog att hämta julgranen från. Skogen hörde till det lilla sommarställe som Ferdinand skaffat sig. Det låg i Sanna, som idag ligger mitt i Kristinehamn, men på 1800-talet låg det en bit utanför stan. Uppgiften att hugga granen föll på Gustaf och Adolf och pojkarna fick noggranna instruktioner om var tomtgränserna gick, för att inte riskera att den togs på grannens mark. Pojkarnas kvalitetsmedvetande gjorde dock att de kom långt utanför den egna skogen och de hann dessutom gå vilse, innan de hittade en gran som dög. Att granen hade tagits på förbjuden mark, var förhoppningsvis något som den samvetsömme Ferdinand Fröding hölls lyckligt ovetande om.

Julaftonen började med dopp i grytan och efter det skulle kaffebordet dukas, under stort hemlighetsmakeri av Adolf och Matilda. Ingen annan fick vara närvarande. Varje plats dukades med kaffekopp, den personliga julhögen med kaffebröd och ett grenljus. Grenljuset hade varje familjemedlem själv stöpt under advent, även om Gustaf ska ha fått stor hjälp av sin händigare fosterbror.

”Kaffet skulle drickas i skymningen; att den snart föll på ställde vi två nog om genom att rulla ned gardinerna och tända ljusen” berättar Adolf. ”Så slogs dörrarna upp och de andra fingo komma in i härligheten. Då slapp julglädjen lös och det blev gripande högtidligt medan ljusen tindrade, kaffet ångade och föräldrarna, mest modern, talade vackert om julen och dess betydelse.”

Efter kaffet var det dags att klä granen, vilket var Adolfs personliga hedersuppdrag. Julgranspyntet bestod av lite ”smått och gott” som Emilia Frödings svåger, kamrer Henrik Granroth, hade haft med sig från Karlstad. Nu väntade hela familjen spänt på att Adolf Lundbom skulle tända vaxljusen i granen. Det visste Adolf och Gustaf, så de passade på att smita hem till Adolfs egen familj några kvarter bort, för att hälsa på syskonen där.

När pojkarna efter en god stund kom tillbaka hem till Frödings, upprepades proceduren från julkaffet. Hela den förväntansfulla familjen fick vänta i ett mörkt rum, och när Adolf tänt julgransljusen slogs dörrarna upp under stort jubel. När den hade beundrats fick var och en, från den äldsta till den yngsta, klippa sig ett stycke julgodis ur granen, tills den var helt länsad.

Därefter följde julklappsutdelning, där Emilia och Ferdinand högläste julrim för familjen. När Adolf Lundbom 50 år senare tänkte tillbaka på rimmandet, ville han minnas att det var mor i huset som stod för de flesta alstren. Tyvärr minns han inget julrim av den blivande skalden, även om Gustaf nog ”var med på ett hörn”, som vännen uttrycker det.

Julaftonskvällen avslutades med gröt och lutfisk. Hela familjen åt tillsammans på nedervåningen, utom pappa Ferdinand, som ju hade extra stort behov av lugn och ro och därför åt själv på övervåningen. Sedan var det läggdags. Gustaf och Adolf sov i ena gavelrummet uppe på vinden. Förmodligen lyste det lilla vaxljuset en god stund uppe på vindskammaren även på julnatten, för Gustaf hade för vana att ligga och läsa riddarromaner till långt in på småtimmarna. Handlingen i boken fick nog Adolf lära sig redan på juldagen, för då skulle de litterära äventyren omsättas i lek.

Fredrik Höglund

Gustaf Frödings humor i tidskriften Parnass

Litteraturtidningen Parnass publiceras av de litterära sällskapen i Sverige sedan 1993 och utkommer fyra gånger per år. Varje nummer har ett litterärt tema men innehåller också andra litteraturorienterade artiklar liksom information om aktuella litterära händelser, notiser och ett kalendarium över litterära arrangemang i hela Sverige.

I det senaste numret har Tomas Sköld skrivit om Gustaf Frödings humor. Här nedan kan du höra Tomas själv läsa de tre dikter han nämner i artikeln. Tidningen kan beställas på De litterära sällskapens webbplats eller och köpas som lösnummer hos utvalda återförsäljare runt om i Sverige.

Jäntanes frierfal

Dumt fôlk

Bergslagstroll

Ida Bäckmann och Miriam Kaukosalo på Värmlands Bokfestival

Värmlands Bokfestival på Nöjesfabriken i Karlstad har blivit en av årets höjdpunkter för Gustaf Fröding-sällskapet. Vårt stående inslag i festivalprogrammet är såklart att presentera årets årsbok. I vår monter delar vi ut årsboken till medlemmarna och prata Fröding med mässbesökarna.

Detta år har festivalen gjorts helt digital. En del av författarmötena som skulle ha ingått i det stora scenprogrammet har livestreamas på festivalens webbplats. Där kan vi även möta en lång rad värmländska författare och kulturpersonligheter. Från Gustaf Frödng-sällskapet deltar Miriam Kaukosalo, som presenterar årets årsbok, ”Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann”.

Årsboken 2020: ”Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann”

Bland alla de personer som omgav Gustaf Fröding var Ida Bäckmann en av de mest färgstarka och originella. Ida Bäckmann växte upp i den utpräglad småstaden Åmål (där hon numera har fått en gata uppkallad efter sig) men blev genom hejdlös ambition och enligt många en påfrestande gåpåaranda en av sin tids mest beresta och internationella rutinerade journalister. Om detta kan man läsa i Sigrid Combüchens hyllade bok Den Umbärliga, i Enel Melbergs roman Det borde varit stjärnor och i Allan Salmis Ida Bäckmann.

Gustaf Fröding-sällskapet har valt att som sin årsbok 2020 återutge boken Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann. Boken som kom första gången 1913 blev redan från början häftigt omstridd och utsatts för nedgörande kritik men spelar trots detta en framträdande roll i Frödingforskningen och har haft en längre verkningshistoria än någon annan minnesskildring.

Cecilia Fröding – som inte uppskattade Ida Bäckmann – betecknar boken som en roman utan dokumentärt värde. Och visst: Berättelsen är starkt subjektiv, höggradigt romantiserad och kan läsas som en kärleksroman med olycklig utgång men också som en initierad nyckelroman. Boken väckte skandal när den kom, i första hand på grund av de intima bilder den gav av Frödings mörkare stunder på hospitalet. Med sin bild av den kultförklarade skalden som en älskvärd men svag karaktär, utan förmåga att kontrollera sina drifter, bröt Ida Bäckmann med tidens föreställning om vad som kunde sägas om en hyllad författare.

Gustaf Fröding-sällskapet vill med sitt val av årsbok 2020 lyfta fram denna delvis bortglömda men fortfarande spännande skrift och erbjuda den till nya generationer läsare.

Malin Biller minns Frödingvännen Sven Wollter

Sven Wollter på scenen på Stockholms kulturhus. I handen håller han pocketboken "Gustaf Frödings samlade poesi."

2011 tilldelades Sven Wollter Gustaf Fröding-sällskapets hedersmedalj för sina insatser för att levandegöra skaldens diktning, bland annat genom pjäsen ”En dåres sånger”. (Foto: Rolf Lindby)

För några timmar sedan nåddes jag och resten av Sverige av den oerhört sorgliga nyheten att Sven Wollter gått bort i sviterna av covid-19, 86 år gammal. Det känns fortfarande lite svårt att ta in, overkligt nästan. Sven skulle ju alltid finnas! En mer folkkär skådespelare är svårt att komma på. Sedan tv-debuten som Gusten i Strindbergs ”Hemsöborna” år 1966 var Sven älskad och uppskattad. Han var aktiv ända in i det sista inom teater, tv, radio och film och även musik. Och som författare icke att förglömma! Sven har betytt oerhört mycket för svenskt kulturliv, på så många sätt. Och inte minst för bevarandet av Gustaf  Frödings minne. Vi är många som sörjer honom nu och självklart går de varmaste tankarna från oss i Gustaf Fröding-sällskapet till Svens familj och vänner.

Sven Wollter föddes 1934 i Göteborg och blev tidigt intresserad av teater. Han var hela livet politiskt engagerad. Men något som också betydde mycket för honom under hela hans liv var Gustaf Frödings diktning. Visst minns vi hans roller många från tv och teaterscener. Han blev i slutet av 70-talet ”Rasken” med hela svenska folket. Likaså känner vi honom från filmer som Colin Nutleys ”Änglagård” och Lars Molins ”Den tatuerade änkan”. Listan över teateruppsättningar på scen och radio, tv-serier och filmer som Sven har medverkat i kan göras längre än gråbergs gråa sång (lå-å-å-å-å-å-å-å-ång). Men som frödingälskare gläds jag kanske lite extra över att han fick möjlighet att själv gestalta skalden i Carl Otto Evers pjäs ”En dåres sånger”. För denna rolltolkning mottog han inte bara publikens hyllningar. Sven Wollter fick också Gustaf Fröding-sällskapets hedersmedalj 2011.

Sven Wollter, Malin i Biller och Tomas Sköld samtalade om  Gustaf Fröding vid presentationen av boken "I varje droppe är en ädelsten" (Foto: Rolf Lindby)

Sven Wollter, Malin Biller och Tomas Sköld samtalade om Gustaf Fröding vid presentationen av boken ”I varje droppe är en ädelsten” (Foto: Rolf Lindby)

På bilden vi ser har fotografen fångat ett av mitt livs finaste minnen. Sven hade länge varit min idol. Jag hade nog aldrig trott att han skulle tacka ja när jag mailade honom för att fråga om han ville skriva förordet till min bok ”I varje droppe är en ädelsten”. Men det gjorde han och han skrev en så fin och personlig text om sin egen relation till Fröding. Likaså ställde han upp på två scenframträdanden med Tomas Sköld och Björn Sandborgh och mig från Gustaf Fröding-sällskapets styrelse. Betalt ville han inte ha, för han sa att han hade pengar så han klarade sig. Men när vi insisterade gick han med på att få en slant. Den skulle gå till barnbarnen sa han.

Jag var oerhört nervös inför att hålla i något sådant och med en sådan GIGANT som Sven Wollter. Men hans värme, trygghet och glöd fick allt att gå galant. Han ville inte stå i centrum. Vi skulle alla vara likvärdiga på scen ansåg han. Och han läste Fröding-dikter med inlevelse och trollband publiken i både Stockholm och Uppsala. Skämtade, bjöd på sig själv och hade utstrålning nog att lysa upp hela huset. Den här bilden är från Serieteket på Kulturhuset i Stockholm. Linda Gustafsson gjorde ett lysande jobb som höll i det hela.

Efteråt gick Sven ut och höll ett politiskt tal på Sergels torg, trogen sina ideal in i det sista. Vila i frid, finaste Sven och tack för allt!

Malin Biller, 10 november 2020