Historien om hur det underbara körstycket ”Gustaf Frödings jordafärd” kom till är nästan lika fantastisk som själva verket. När Verner von Heidenstam nåddes av budet om skaldebrodern Frödings bortgång telegraferade han dikten till Hugo Alfvén i Uppsala med en kort uppmaning om att tonsätta den inför vännens begravning.
Det hela var ett vansinnesuppdrag. Alfvén fick dikten i sin hand den 10 februari och begravningen skulle vara i Stockholm redan två dagar senare. På den tiden skulle han inte bara skriva musiken, utan även repetera in den med Orphei drängar, för att sedan framföra uruppföra den när ett helt folk, representerat av kungahus, politiker och kulturelit, tog farväl av sin mest uppburne nationalskald.
Det är lätt att förstå Alfvéns tvekan. Men han lät sig övertalas av koristen Harald Adelsohn och tog en promenad för att samla tankarna. Under promenaden hörde han klockorna, som inspirerade honom till delar av melodin.
Hemkommen satte han sig att skriva. I sina memoarer berättar han: ”Där satt jag nu med ett tomt notblad, som skimrade för min upphetsade fantasi; men oron för den knappa tiden hade givit vika för en ljus förtröstan, ty sången låg ju i det närmaste redan färdig i huvudet. Det var endast att låta pennan löpa.”
Under tiden som Alfvén komponerade, skrev Adelsohn korrespondenskort till sångarna i OD och kallade dem till extra repetition under lördagen. Repetitionerna gick bra och på söndagen kunde man sätta sig på tåget till Stockholm och begravningen i Klara kyrka.
”Gustaf Frödings jordafärd” blev det storslagna farväl till nationalskalden som Heidenstam hade tänkt sig. Om Hugo Alfvén fick tonsätta i raketfart, så tog nog Verner von Heidenstam riktig god tid på sig att skriva dikten. Tanken på värdigt och försonande farväl av skaldebrodern hade nog föresvävat Heidenstam i många år.
Fröding togs hårt av Heidenstams svek i samband med tryckfrihetsmålet om ”En morgondröm”, men förlät honom fort. Vänskapen återupprättades, men Heidenstam förlät nog aldrig sig själv för sveket mot sin vän.
Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.
Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.
Hela vårt land i vinterns glitter
höra de klockor, som ringa i dag.
Sommar var du och blommande vår,
sävens sus bland sjöarnas stränder.
Sov, vår sångare, sov på din bår,
lyft på tusendes händer!
Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
Solen sken in på bibelns ord,
där du satt vid din vägg
som Job på sin hög av aska och jord.
Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.
Dö, dö, det är rösten hon hör,
när hon skapar och frågar och spanar.
Allt fåfängligt,
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk, som hon danar.
Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.
