Vem var det som ”vrôla” i Frödings dikt ”Tre käringer i en backe”?

Gustaf Frödings dikter kan inbjuda till många olika frågor. Vad är budskapet? Vad har inspirerat till motivet? Vem är diktens Jag? Har personerna i dikten några historiska förebilder? Ulf Tiborn gick länge och funderade på en gåta i ”Tre käringen i en backe”: 

Vem var det som ”vrôla” i Frödings dikt ”Tre käringer i en backe”?

”Tre käringer i en backe” är en rolig dikt, men den är också kritisk, och elak tycker kanske någon. Den handlar om tre ”käringar som sitter i en backe” och kommenterar – illasinnat och lystet – det dom ser; nämligen en man och en kvinna och hur deras kärlek uttrycker sig.

Men just som de tre sitter där, mitt i deras pågående sladder, hörs plötsligt en mycket hög röst från skogen som fördömer och avbryter dem. Och Frödings dikt slutar så här:

… ”I ä för gamle, I ä för grömme”,

Mä ett ur skogen de vrôla te.

Å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!”

Jag gick länge och funderade på VEM det kan ha varit som ”vrôlade i skogen”. Kanske svaret på frågan fanns någonstans i hans tidigare diktning? Jag letade och letade… och kom till slut på det, och då blev det nästan självklart. Svaret finns, menar jag, i den allra första dikt som han fick publicerad (1885), nämligen ”Ve”.

Och så fick jag fick lust att komplettera ”käringe-dikten” och också ge mitt  svar på frågan vem det var ”vrôlade” och avbröt deras prat? Min fortsättning på Frödings dikt blev så här (med lite lån från just dikten ”Ve”):

Di hörte dom väl, de skarpa ropen,

nu blidd de tyst i käringehopen.

Di glyst´ på hôrann med blick så snopen,

vem va de som vrôla så, vem va de?

Å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!

 

Då Eros steg fram: ”Tig med ert skvaller,

ert hån är som elakt och ondsmitt galler,

men en vacker dag ert högmod faller,

ve er, hycklare, trefalt ve!”

Å kôrs i jemini, kôrs i jemini, kôrs i je!

Ulf Tiborn

Illustration ur Malin Billers bok ”I varje droppe är en ädelsten”

Knut Warmland 1928-2023

Läroverksadjunkten, författaren och dialektforskaren Knut Warmland, Filipstad, är död nära fyllda 95 år. Hans närmaste är hustrun Bodil och barnen Jon, Elsa och Nils med familjer.

KnutWarmlandlitenLiv, som fyllt mig, guddomsgnista…, en versrad i Gustaf Frödings dikt Giv liv och grönska, blev titeln på Knut Warmlands bok som utkom 2001. Boken blev samtidigt årets utgåva i Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie. Jag menar att denna guddomsgnista fyllde också Knut Warmlands liv och arbete.

Knut föddes och växte upp i Torsby. Efter studenten fick han möjligheter att läsa vidare och avlade 1954 fil.mag.examen  i Uppsala. Han blev gymnasieadjunkt – en uppskattad sådan – och undervisade i många år i svenska och engelska i Filipstad. Vid sidan av sitt arbete ägnade denne kulturman sig hängivet åt författarskap, språkvård, som den ordets man han var, och ett aktivt föreningsliv. Han hade ett särskilt intresse för värmlandsskalderna, främst kanske Gustaf Fröding och Nils Ferlin. Från 1969 intog han en framträdande plats i Gustaf Fröding-sällskapets styrelse som ordförande i litteraturnämnden, vice ordförande i sällskapet och under en kort period också dess ordförande. Sällskapet, med säte i Karlstad, har i och med Knut Warmlands bortgång mist en vän och stöttepelare, på senare år hedersledamot.

Knut Warmland kan räknas in bland de stora frödingforskarna i vårt land som Henry Olsson, John Landquist och Germund Michanek bland de äldre, och Staffan Bergsten, Johan Cullberg och Dag Nordmark bland de yngre. Knut skrev flera böcker om Gustaf Frödings liv och dikt. Här några få: Mannen från månen (1999), Liv som fyllt mig (2001), Den sorgsne skrattarn (2004). En stor framgång blev hans Värmländsk ordbok, som utgivits i flera upplagor. Knut Warmland fick medaljer, utmärkelser och priser. 2010 blev han hedersdoktor vid Karlstads universitet. Vi är många som minns honom ”som en stjärna, en saga, en sång”.

Barbro Järliden

Hedersledamot i Gustaf Fröding-sällskapet

Knut Warmland hedersdoktor

Knut Warmland vid doktorspromotionen 2010. Foto: KAU.