Här följer ett nytt inlägg av tonsättaren Anders Bergman, där han berättar om sin version av Frödings dikt ”Flickan i ögat”
För den långa diktsviten Flickan i ögat kändes det relevant med olika musikaliska inriktningar. Dock inte opera, som i Lars Edlunds tonsättning av verket, eftersom sådant är mig tämligen obekant.
I den första delen läste jag in en stillsamhet i reflektionerna kring hur tomt det blir, när människan i brist på ömhet och värme från andra får hålla till godo med kärleken till sig själv. Därvid hamnade jag i ett försök till sävlig, lätt gungande bossanova. Inom denna vackra genre verkade för övrigt två av mina musikaliska favoriter, sångerskan Astrud Gilberto och kompositören Antônio Carlos Jobim. En av Jobims storheter, som jag alltid finner eftersträvansvärd, är förmågan att få fram vackra, någorlunda lättillgängliga melodier till avancerade harmonier. På så sätt kan många lyssnare hitta något utifrån sin musikaliska förkunskapsnivå. I låtar som Quiet nights of quiet stars och The girl from Ipanema finns en tydlig och stark melodi, medan den som vill ha en utmaning i att hitta ackorden näppeligen behöver leta förgäves. Således föreföll det mig nödvändigt att åtminstone på något håll i mina tonsättningar ta intryck av de brasilianska musikidealen. Textmässigt såg jag mig nödgad att ta bort en del verser som svårligen skulle kunna nå fram till en nutida lyssnare. Istället tog jag mig friheten att göra refräng av versen ”Jag såg och såg – min egen min av clown, som är allena, hans vissna kind, hans trötta grin av fjasko på arena.” Förhoppningsvis kan diktens kärna ändå finnas kvar, i bästa fall kanske till och med förstärkas.
Del 2, i vilken berättarjaget bland annat beklagar sig över att till och med de prostituerade finner honom motbjudande, skulle med en stillsam melodi i moll kunna innebära ett frosseri i misär. Därför kändes alternativet med någon sorts jazzvals i dur mer passande. Det tyvärr inte alltför oväntade händelseförloppet i diktavsnittet har jag försökt ge en motsvarighet till i en melodirörelse där åtminstone den vane lyssnaren troligen hela tiden anar nästa ton. För texttrovärdighetens skull låter vi i Linje 3:s arrangemang Karl sjunga melodin, en roll som annars oftast tillfaller Klara.
I svitens femte del återvänder vi till identifikationen med och allusionerna på Narkissos, som älskade sin egen spegelbild. Dessutom lyfts tanken om att det, för att kunna uppnå lycka, är nödvändigt att låtsas vara någon annan. Jag törs inte säga om det var rytmen eller ord som inrimmet ”fjärrankällans brädd” (knappast Medelhavsreferenserna till Afrodite, kalifen eller just Narkissos i alla fall), men något förde mig till svensk folkvisa. Ett uttryck för det är bland annat användandet av dorisk skala, där till exempel D-ackordets ters f# får samspela med grundtonarten Am. Ett parti i moll följt av ett annat parti i parallelltonarten, i detta fall C dur, är en i sammanhanget vanlig struktur som förekommer i bland andra Vårvindar friska och Värmlandsvisan. Dessa musikaliska ideal har jag arbetat efter även i min tonsättning av En kärleksvisa.
Rollen som dialogpartner i och inspiration till Flickan i ögat tillskrivs servitrisen Vivi Petersson. I den mån diktsviten skildrar behovet av den icke-moraliserande tröst som Vivi ansågs erbjuda blir det inte minst tydligt i del 6, som inleds med raden ”Var välsignad, milda ömsinthet”. Här har jag försökt att anamma ett av mina favoritknep vid tonsättning, nämligen att liksom i smyg byta tonart under versens gång. Dels blir det ett sätt att komma bort från det förutsägbara, dels blir det ett sätt att försöka efterleva det jag ser hos Jobim. Så länge melodin blir tydlig kan låten lyfta ett snäpp till av att den sökande lyssnaren har något mer att upptäcka.
