Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris för åren 2020 och 2021 tilldelas författarna Eva Runefelt och Malte Persson. Eva Runefelt tilldelas priset för en uthållig poetisk gärning präglad av precision och koncentration på det sköra varandet i världen. Malte Persson tilldelas priset för en poesi präglad av en respektlös lek med lyrikens former och ett tankedjup av stort allvar.
Prissumman uppgår till 25 000 kronor och priset utdelas i samband med Frödingdagarna på Alster i samband med firandet av skaldens födelsedag den 22 augusti.
Om pristagarna:
Eva Runefelt
Författarlexikonet Alex berättar att Eva Runefelt är uppväxt i Täby utanför Stockholm. Hon har bedrivit universitetsstudier i bland annat filosofi vid Stockholms universitet. Utöver att ha arbetat som vårdbiträde, hemsamarit och studiecirkelledare har hon varit medarbetare i Bonniers Litterära Magasin, där hon hade en egen krönika. Hon är även verksam som konstkritiker. Efter att ha varit bosatt i Munkfors, Värmland, bor Eva Runefelt numera i Stockholm.
Eva Runefelt debuterade 1975 med romanen ”I svackan”, som skildrar en ung kvinnas mognadsprocess. 1994 publicerade hon den lovordade novellsamlingen ”Hejdad tid”. Runefelt har emellertid främst gjort sig känd som modernistisk lyriker. Den första samlingen kom, liksom debutromanen, 1975 och bar titeln ”En kommande tid av livet”. Denna följdes av ”Åldriga och barnsliga trakter” (1978), ”Augusti” (1981), ”Ur mörkret” (1983) och ”Längs ett oavslutat ögonblick” (1986).
Efter ett 11-årigt lyrikuppehåll återkom hon 1997 med ”Mjuka mörkret”, en diktsamling präglad av tankar om döden. Samlingen är indelad i fyra avdelningar som rör sig från liv till död och tillbaka till liv igen. I ”Mjuka mörkret” framträder döden inte som någonting på andra sidan en gräns, utan något som hela tiden finns kring och med oss. Boken mottogs av en entusiastisk kritikerkår och Eva Runefelt hyllades som en av våra mest betydande poeter.
”I djuret” (2001) knyter an till Runefelts tidigare diktsamlingar, men handlar inte om döden så mycket som ögonblicket och förnimmelsen. Diktsamlingen är förvisso vemodig, men kretsar framförallt kring den närvaro som levandet, trots allt, erbjuder.
Diktsamlingen ”I ett förskingrat nu” (2007) rör sig över tid och rum. Poeten samtalar med Horatius, Van Gogh och Strindberg, bland andra. Genom att tänka sig in i andra varelser och ting och låta deras minnen vistas i och passera genom sig, vill poeten skingra nuet.
I Eva Runefelts dikter finns inte fasta gränser, inte heller någon linjär, kronologisk tid. Därmed inte sagt att hon bryter sönder språket på ett dadaistiskt eller konkretistiskt sätt. Hon har realistiska ambitioner, mystifierar aldrig, tar nästan alltid sin utgångspunkt i en identifierbar miljö: ett rum, en gata eller allra helst naturen. En öppen, orädd, icke aggressiv inställning till mångfald och föränderlighet är typisk för hennes poesi. Färger spelar stor roll i dikterna och bilderna flödar. Med egna syntaktiska regler vänder hon ut och in på meningsbyggnad och beskriver på så sätt nya orsakssammanhang.
Malte Persson
Malte Persson är född och uppvuxen i Göteborg, men numera bosatt i Berlin. Han har skrivit litteraturkritik i Göteborgs-Posten och i Expressen och publicerat essäer och skönlitterära texter i en mängd tidskrifter. Persson har också verkat som översättare och exempelvis översatt verk av Francis Ponge, Thomas Kling och Rainer Maria Rilke.
Malte Persson debuterade 2002 med ”Livet på den här planeten”, en volym som fått beteckningen roman men som sätter sig över alla romankonstens konventioner. Här finns vare sig intrig, romankaraktärer eller miljöbeskrivningar, bara Malte själv och ett sanslöst ordfyrverkeri. ”Om det funnes en litterär tävling om största möjliga mängd ord, idéer och tankar på minsta möjliga sidantal skulle Malte Persson definitiv kvala in”, skrev Eva Johansson i Svenska Dagbladet (2002-08-23). Bäst skulle kanske denna roman – eller möjligen prosadikt – kunna beskrivas som en bitvis ironisk, bitvis melankolisk tidsbild där Persson gett sig i kast med att försöka skildra olika sidor av ett allmänt sönderfall.
Diktsamlingen ”Apolloprojektet” (2004) kan även den ses som ett postmodernistiskt språkexperiment. Även här leks det friskt med ord och bokstäver och associationsrikedomen är påtaglig. Persson ger dikterna olika form: vissa är utformade som e-postmeddelanden och andra som prosalyrik eller klassiska dikter. Själva titeln syftar på det Apolloprojekt som amerikanarna ägnade sig åt under åren 1961-72 och där ett av de främsta målen var att landsätta en människa på månen. I diktsamlingen är det Persson som reser till månen och dikterna handlar om ensamhet, barndomen och så då rymden och månen.
”Edelcrantz förbindelser” (2008) är en historisk roman om Abraham Niclas Edelcrantz. Kortromanen ”Om Ofissim” (2016) är en biografi över en filosofiskt lagd poet och uppfinnare i sekelskiftets Paris.
Diktsamlingen ”Till dikten” (2018) säger sig vara en diktbok tillägnad poesin. Utgångspunkten är pessimistisk. Varför ska man skriva och läsa poesi när det är så mirakulöst få som bryr sig om den? Dikterna handlar om just dikten och många av dess svårigheter, men är också ett motvilligt försvarstal till den.
”Boken är ett metapoetiskt äventyr, proppfullt av mer eller mindre synliga blinkningar till poesihistorien. Men framför allt är den en humoristisk uppgörelse med poesins prekära plats i vår tid”, skriver Magnus Bremer i en anmälan i Dagens Nyheter (2018-03-16).
Om den senaste boken ”Undergången” 2021 frågar Lars Hermansson på SR P1:s Kulturnytt att om det finns en skillnad mellan en rimsmed och en poet? En versifikatör och en ordkonstnär? Eftersom de förminskande glosorna existerar, antar jag att skillnaden i alla fall kan finnas. Att orden hjälper, eller förleder oss, att se den.
Den allmänna föreställningen är förstås att rimsmeden och versifikatören inte lyckas loda de existentiella djupen på samma sätt som en riktig poet. Men om man inte tror att det finns några djup att loda? Att poesi ytterst är en skrivbordskonstruktion.