Gustaf Fröding var ensam bror bland fyra systrar. För att väga upp systrarnas påverkan ordnade pappa Ferdinand så att Gustaf fick en jämnårig pojke till lekkamrat. Hur urvalskriterierna såg ut vet vi inte, men löjtnant Fröding tipsades av en av sina vänner i missionsförsamlingen, om att en pojke vid namn Adolf Lundbom kunde ha god inverkan på sonen. Tack vare honom har vi fått några unika inblickar i det frödingska familjelivet i Kristinehamn i slutet av 1860-talet.
Efter en lite tveksam inledning fann de två pojkarna varandra och de blev snabbt bästa vänner. De lekte från morgon till kväll och periodvis bodde Adolf Lundbom hemma hos Frödings, som ett slags fosterbror till Gustaf. Faktum är att hela familjen Fröding tog lille Adolf till sitt hjärta och han delade inte bara deras vardag, utan hade en självklar roll även i årets stora högtider. I en intervju i Karlstads-Tidningen har han berättat om Frödings julförberedelser.
Trots att familjen Fröding bodde mitt i stan hade de faktiskt en egen skog att hämta julgranen från. Skogen hörde till det lilla sommarställe som Ferdinand skaffat sig. Det låg i Sanna, som idag ligger mitt i Kristinehamn, men på 1800-talet låg det en bit utanför stan. Uppgiften att hugga granen föll på Gustaf och Adolf och pojkarna fick noggranna instruktioner om var tomtgränserna gick, för att inte riskera att den togs på grannens mark. Pojkarnas kvalitetsmedvetande gjorde dock att de kom långt utanför den egna skogen och de hann dessutom gå vilse, innan de hittade en gran som dög. Att granen hade tagits på förbjuden mark, var förhoppningsvis något som den samvetsömme Ferdinand Fröding hölls lyckligt ovetande om.
Julaftonen började med dopp i grytan och efter det skulle kaffebordet dukas, under stort hemlighetsmakeri av Adolf och Matilda. Ingen annan fick vara närvarande. Varje plats dukades med kaffekopp, den personliga julhögen med kaffebröd och ett grenljus. Grenljuset hade varje familjemedlem själv stöpt under advent, även om Gustaf ska ha fått stor hjälp av sin händigare fosterbror.
”Kaffet skulle drickas i skymningen; att den snart föll på ställde vi två nog om genom att rulla ned gardinerna och tända ljusen” berättar Adolf. ”Så slogs dörrarna upp och de andra fingo komma in i härligheten. Då slapp julglädjen lös och det blev gripande högtidligt medan ljusen tindrade, kaffet ångade och föräldrarna, mest modern, talade vackert om julen och dess betydelse.”
Efter kaffet var det dags att klä granen, vilket var Adolfs personliga hedersuppdrag. Julgranspyntet bestod av lite ”smått och gott” som Emilia Frödings svåger, kamrer Henrik Granroth, hade haft med sig från Karlstad. Nu väntade hela familjen spänt på att Adolf Lundbom skulle tända vaxljusen i granen. Det visste Adolf och Gustaf, så de passade på att smita hem till Adolfs egen familj några kvarter bort, för att hälsa på syskonen där.
När pojkarna efter en god stund kom tillbaka hem till Frödings, upprepades proceduren från julkaffet. Hela den förväntansfulla familjen fick vänta i ett mörkt rum, och när Adolf tänt julgransljusen slogs dörrarna upp under stort jubel. När den hade beundrats fick var och en, från den äldsta till den yngsta, klippa sig ett stycke julgodis ur granen, tills den var helt länsad.
Därefter följde julklappsutdelning, där Emilia och Ferdinand högläste julrim för familjen. När Adolf Lundbom 50 år senare tänkte tillbaka på rimmandet, ville han minnas att det var mor i huset som stod för de flesta alstren. Tyvärr minns han inget julrim av den blivande skalden, även om Gustaf nog ”var med på ett hörn”, som vännen uttrycker det.
Julaftonskvällen avslutades med gröt och lutfisk. Hela familjen åt tillsammans på nedervåningen, utom pappa Ferdinand, som ju hade extra stort behov av lugn och ro och därför åt själv på övervåningen. Sedan var det läggdags. Gustaf och Adolf sov i ena gavelrummet uppe på vinden. Förmodligen lyste det lilla vaxljuset en god stund uppe på vindskammaren även på julnatten, för Gustaf hade för vana att ligga och läsa riddarromaner till långt in på småtimmarna. Handlingen i boken fick nog Adolf lära sig redan på juldagen, för då skulle de litterära äventyren omsättas i lek.
Fredrik Höglund