Tal till lyrikpristagaren 2015 Erik Bergqvist, hållet i samband med Gustaf Fröding-sällskapets årsmöte 2015 av sällskapets sekreterare Anders Hjertén.
När jag läser Erik Bergqvist texter – det gäller både dikterna och essäerna – vill jag, nej måste jag, läsa både långsamt och flera gånger.
Texterna är, som man brukar säga, täta. En kort formulering, en liknelse eller en bild, är så laddad med associationer och så många möjliga utgångar att tankarna virvlar iväg åt alla möjliga håll. Det är texter man inte blir färdig med. De är gjorda av hållbart gods och tål återanvändning.
Erik Bergqvist är född och uppvuxen i Karlstad – närmare bestämt i Ulvsby, där jag själv varit många gånger på skidtävlingar och en gång tillsammans med Kjell Kvarnevik när vi i samband med firandet av Gustaf Frödings 150-årsdag var där och körde attackpoesi för intet ont anande besökare i ICA-affären. Jag stod för attacken, Kjell för poesin.
Erik Bergqvist är verksam som översättare, kulturskribent och litteraturkritiker, bland annat i Hufvudstadsbladet i Helsingfors och i Svenska Dagbladet. Även Nya Wermlands-Tidningen använder hans begåvade penna. Från NWT:s sidor minns jag bland annat en för mig nyttig och klargörande recension av Kjell Espmarks diktsamling Den inre rymden.
Sex böcker har han hunnit publicera sedan år 2000. Det är de fem diktsamlingarna Nedfrysningens konst, Kring stenar, Solarna, Skingra och Inte är vind samt essäsamlingen Försvinnanden.
Den första dikten i Nedfrysningens konst från år 2000 – det finns för övrigt sammanlagt tre exemplar av den diktsamlingen hos de värmländska folkbiblioteken – den första dikten lyder så här:
* * *
Hur många dygn är det nu?
Oräkneliga.
Färdkosten slut
händerna domnar
Resdräkten mörknar
som en acetonfläck
Man börjar likna det man söker.
Skymning, eller gryning
ett slags negativljus
som om det inte visste.
Bedövningen …
den förmörkar alla skikt.
Här finns ändå ett tryck
Ett svagt vällande
Som en lång gäspning.
Men det går inte att somna
ögonen blinkar
Är det regn?
Eller ett ljus som hamrar
från en annan strand
* * *
Stramt, klassiskt, formsäkert …
Det jag sa inledningsvis om täta och laddade formuleringar hittar man många fina exempel på redan i den här boken. Ett exempel:
”Glömskan dov, som på ett flygfoto.”
Genast kommer jag ihåg ett flygfoto över min mormors och morfars hus, ett hus sedan länge sålt och gånget ur släkten. Minnet börjar bli just så: Dovt. Hur var det? Fanns det halvpanel i köket eller inte? Kanske avser formuleringen något helt annat – men hos mig är det en av de tankar som väcks av den skapa bilden.
Om en av bokens många tågresor sägs det så här:
”Rälsens markerande skarvar har tagits bort.
Vi skenar mot samtidighet
Hör inte när det slår igen
om det förgångna.”
Debutboken kom alltså år 2000. Det är på flera sätt en märklig diktsamling: – Den är så osedvanligt mogen och formsäker.
Här finns inget av den unge rebellens bildstormande respektlöshet mot språk och traditioner. Det man hittar är en klassiskt bildat poet, förtrogen med det västerländska kulturarvet och musiken. Boken verkar snarat skriven i en outsagd antijuvenil anda och ett avståndstagande revolt och auktoritetshån.
Erik Bergqvist har berättat för mig att han fått med sig intresset för lyrik och dikt från hemmet i Ulvsby där både pappa och farfar läste dikt, ofta högt i familjekretsen. Erik gissar att han inte mist klangligt kommit att präglas av bland andra Gustaf Fröding, Oscar Stjerne, Johan Ludvig Runeberg och Dan Andersson.
Erik Bergqvist nämner inte Bob Dylan[1] eller Rolling Stones, inte Ebba Grön och inga andra av den upproriska populärkulturens förgrundsgestalter. När det gäller musiken är det andra namn som dyker upp i dikterna. Det är Ravel, Debussy, William Byrd och andra tonsättare inom den västerländska konstmusikens elitskikt från medeltiden och framåt.
Musiken är tidvis viktig, säger Erik till mig. Han spelar själv både piano och gitarr.
Essäboken Försvinnanden från 2009 ger många ingångar till Erik Bergqvist värld. Man lär känna en del om hans bakgrund i Ulvsby, man får reda på hans kompetens och passion för fjärilar och skalbaggar, om pilbagar och om pilbågens relation till idegranen. Och vi får också bekanta oss med några av Erik Bergqvists själsfrändskaper. Gunnar D. Hansson – en gång svensklärare i Åmål – skymtar förbi i samband med idegranen.
Men framförallt är det Lennart Sjögren – den allra första som fick ta emot av Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris år 1990. Det är en oundviklig essä för alla som vill komma nära Lennart sjögrens lyrik. Fransmannen och världsmedborgaren Jean-Marie Gustave Le Clézio är den andra själsfrändskapen som behandlas i boken. Över huvud taget hittar man många kopplingar till Frankrike i Erik Bergqvist texter.
Under våra underhandkontakter sa Erik Bergqvist vid ett tillfälle så här: Väsentligen handlar lyrikskrivande om att något måste sägas som kräver diktens form, och ingen annan form. Att skriva är att hitta denna form.
I de diktsamlingar som följde på debuten tycker jag mig se en utveckling mot en starkare förtätning, ett mer komprimerat uttryck som kräver motstånd från läsaren och – törs jag säga? – medskaparen.
Det är dikter där läsaren kanske i högre grad än annars måste mobilisera sina egna erfarenheter och känslor för att få dikterna att öppna sig, vilket det inte gör vid det första och inte heller kanske vid det andra mötet. Dikterna håller för många tuffa matcher. Och spelet blir bättre efter varje närkamp.
I våras kom Erik Bergqvists femte diktsamling. Inte är vind. Det är en diktsamling som fick ett mycket varmt och respektfullt mottagande av den svenska recensentkåren. Jag fick själv uppdrag att läsa boken och presentera det för den litteraturintresserade allmänheten och jag försöker göra en översiktlig sammanfattning.
Jag har ett psykologiskt problem med så här fina och gedigna böcker. Jag vill läsa dikter med blyertspennan i handen. Men jag vill ju helst inte kladda i ett så här vackert band. Men det kan inte hjälpas. Det är så jag hittar ord, fraser och meningar som sväller och blir innebördsrika. Det är tätt, komprimerat, skrivet. Varje rad är fylld av en tanke, en känsla eller en bärande bild.
Men det är inte bara tätt. Det är också mångtydigt. Är det dystert eller uppsluppet? Ja, på sätt och vis både och. Det är tunga tankar om död och förgängelse.
”Aldrig / hinna varandra. Bara döden är framme.”
Men det finns också gott om ironiska klacksparkar mot det lyriska språket och poesins då och då rätt pompösa anspråk.
I en diktsvit – kanske en replik på Rainer Maria Rilkes Duinoelegier – fladdrar ängeln, som
”har oväntat svårt att ta sig fram i snö”, över Öresundsbron ”i fyra kliv (varför använder den bron?) …”
Det tycker jag är roligt och återkommer med förtjusning gång på gång till den dikten för att krypa bakom självironin och fördjupa mig i den olyckliga ängelns Weltschmertz och allmänna vilsenhet i tillvaron.
En parentes: Ängeln är en betydelsebärande gestalt eller symbol som skymtar förbi också i de tidigare samlingarna.
Men huvudstämningen i samlingen Inte är vind framstår för mig som mörk och pessimistisk. Livets ofrånkomliga villkor – vi föds, vi längtar, vi hoppas få älska, vi dör – tynger poeten. Han känner leda vid
”raden av identiska / sekunder. Om en gud fanns, vad skulle / man be om.”
Människan tycks ha ärvt ett invärtes glapp som skapar ångest och vantrivsel i tillvaron.
”Inne i mig ett stup”.
En bitter besvikelse kan inte bara anas utan framstår som övertydlig när poeten i dikten Med orm skriver att
”Visst är det lite av venetiansk mask / över hela min fason / / Ja över hela det här dödströtta dagiset / de kallar samhälle”.
Observera att det är ”de”, inte poeten som kallar det ett samhälle. Något ”sam” verkar inte finnas. Ensamheten är ett fundamentalt villkor (läser jag).
Frälsningen är ingen utväg. Det är inte bara ett självbedrägeri utan rentav en psykos.
Det här låter ju inte muntert eller uppbyggligt på något sätt. Men det finns en balanserande kraft i dikterna och det är kärleken och nyfikenheten, aptiten på livet som trots allt finns där och bryter fram som ljus.
I dikten Refugier (en av mina favoriter i samlingen) hävdar poeten:
”Måste återta förvåningen … närvaro är ljus över nuet” och avslutar med ett imperativ (tror jag): Res
Poetjaget (av allt att döma manligt) fascineras av kvinnorna (för att inte säga kvinnan som platonsk idé):
”kvinnor som / stannar mitt i steget på gatan – hur de tar i tingen / med sina annorlunda händer”
eller hur varm han blir när någon
”tycker om när du ser på hennes ansikte”
Inte är vind är en tät, tung och mångtydig diktsamling, inte så lätt att öppna men rikt och vackert belönande om man tar sig den tid som behövs för att passera ingången.
Vi i Gustaf Fröding-sällskapets styrelse är glada och stolta över att ha fått utse Erik Bergqvist till mottagare av Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 2015.
Men vid närmare läsning visar det sig att just Bob Dylan är apostroferad i diktsamlingen Inte är vind (2015). Kolla på sidan 35 och på sidan65! ”The end of time has just begun”